Category: Hunter on rugby Page 8 of 28

A few more thoughts on Saturday´s triumphal victory against the Czechs. I´ve already abjectly apologized for suggesting that the Czechs should win by 10 – 15 points but, in view of the outcome, I´m delighted to do so. The Czechs were not quite on their game, Sweden raised theirs and that was enough to reverse the outcome. The Czechs perhaps underestimated Sweden, eight of their squad were born in the 2000s as opposed to Sweden who had two. For the record, the Swedish team only had one “three-year” Swede, the flanker Terry Frixell. He is married to a Swede and has lived here for 6-7 years. Of the remaining four “foreigners” in the team three have Swedish mothers and one a Swedish grandmother.

Sweden had also corrected some of the flaws apparent in their narrow win over Hungary. A number of players whom I have been less impressed with also improved their performances. Well done to all concerned including the coach Alex Laybourne who has obviously played an important part. I thought Sweden would now have to face Croatia from the Southern group, but Rugby World maintains that Sweden goes straight up to the Trophy level, which no-one will be objecting to. Sweden now moves up to a ranking of 38, just behind Ukraine and Czechia and only four places away from our all-time high.

Next year we should be meeting the Netherlands, Poland, Germany, Switzerland and possibly Ukraine, depending on external circumstances. These are countries we have beaten in the past or lost by narrow defeats. If we can raise our game one more notch we can be competitive against all these teams and that will be something to aim for in the Autumn.

Returning to Saturday´s game we had an impressive display from Ian Power of Stockholm Opera and Exiles who sang both national anthems, The young ball-boys and girls as well as flag-carriers were smartly turned out in Exiles´ kit and the streaming commentary was handled well by Exiles chairman Allan Mabon who with his brother Hamish has been covering rugby in Sweden for the last 5 years. Around 100 people  in Sweden paid the 49:- to watch the match live, but this is the first time payment has been required and the numbers will no doubt build up. As Allan and others say: “There´s no such thing as a free rugby game and viewers will have to accept making small payments in future”.

I am told that 1300 people bought tickets and with children and other freebies there must have been close to 2000 at the game. I don´t know all the financial details but I believe a substantial profit will have been made for the Union and for Stockholm rugby, the first time in living memory that this has ever been achieved. Congratulations to all concerned.

The main change for this final game was moving Alex Melander to the wing and bringing in reserve stand-off Hannes Nylén at full back. These moves were both a clear improvement.

The line-out was still a bit shaky but it was often cut to 3-4 players and short throws were used. One of these repeated the clever move from the Luxemburg game where a short ball was quickly passed to Theo who came charging through a gap created by the rest of the pack. A surprise was the appearance of Tim Johansson as a replacement on half-time for the injured stand-off. It was immediately apparent that his attacking strategy created problems for the Czechs and gave new openings for the Swedish backs. At 36 Tim is no long-term answer to the stand-off position but in the last few weeks he has had two excellent games .for Sweden.

With these vital international matches behind us it is time to move on to the league season. A few matches have already been played but it will take a couple more weeks before we get a clear picture of where the various clubs stand. On the male side there are 13 teams involved as I noted to a certain degree of astonishment a few weeks ago. The top four play each other four times in a straight 12-game season with no playoffs for the first time this century. The established bonus points system, one point for four tries etc, will also be applied for the first time in years. This means of course that every game is important as opposed to the playoff system where you only have to reach your peak in the last two or three games. It will be interesting to follow the course of this season where every match will be decisive. In addition there will be five teams in the South-West and four in the Stockholm area. The Berserkers were planning to take part as well but they couldn´t quite get a team together and 7 – 8 players chose to sign up with Hammarby instead. Exiles have been planning to have a genuine second team for some months under the guidance of Hunter Jr and with many out training they seem to have succeeded. Both teams were put to the test on Sunday when Exiles B met Hammarby at Gubbängen . And an excellent game it proved to be. Hammarby started shakily but improved as the game went on. Exiles had ten  different nationalities represented  and ten players turning out for Exiles for the first time. They had, however, been training hard together for some time and were in command from the start. They pressed hard for long periods and went 12 – 0 up before Hammarby rather against the run of play reduced to 12 – 5. In the second half Hammarby proved to have a very lively set of backs who created gaps several times with desperate defense keeping them out. The teams finally got a try apiece in the second half to give a final score of 19 – 10. This is probably Exiles B´s best team ever, but it has to be said that Hammarby were playing better than they had done the season before in the top division. With Uppsala and Erikslund still to start their season this could be a quite closely matched series with not a great deal among the teams.

I´ll have some comments later on in the week about the Super Allsvenskan as Exiles head for Enköping and Pingvin make one of many trips North to Trojan.

Inget kan göra mig gladare än att erkänna att jag hade fel i går då jag ansåg att Tjeckien torde vara 10 – 15 poäng bättre än det svenska landslaget. Detta efter att ha sett alla matcher hittills i serien då såväl Tjeckien som Sverige stod som obesegrade efter tre omgångar. Men det osannolika inträffade!. Tjeckien var inte dåliga men speciellt i andra halvlek var Sverige bättre. De presterade tre försök trots ett rött kort i 35:e minuten och två gula kort och vann till sist 28 – 18 med två försök av de vanliga misstänkta Alex Melander och Theo och en pushover där pelaren Pontus fick tag på bollen.

En entusiastisk publik på närmare 2000 njöt av ett evenemang som organiserats på ett fint sätt av Stockholms Rugbyförbund. Stämningen var genomgående god och det fanns många tillfällen att hälsa på gamla rugbybekanta.

Sverige vinner Norra serien och möter nu Croatien som vann Södra serien för att avgöra vem so flyttas upp till Trophynivå. Det skulle förvåna mycket om det inte blev Sverige. Detta var Sveriges bästa rugbydag på mycket länge. Jag återkommer då vi hunnit smälta dagens sensation.

Landskampen

De svenska landslagen har gjort bra ifrån sig på sistone. Hittills båda obesegrade i sina relativt låga serier. Herrarna har höjt sin ranking med tio steg till 42, betydligt närmare dit vi borde vara. De båda tränarna är värda beröm för sina insatser.

Nu avslutas de aktuella serierna med den avgörande herrmatchen mot Tjeckien på Stadion i Stockholm. Första gången rugby har varit där på närmare 20 år. Klubbarna i Stockholm som är medarrangörerna har lagt ned mycket tid på att få ett bra arrangemang så låt oss hoppas att det blir en hyfsad publik för denna viktiga match. Vi slog Tjeckien med ett nödrop för några år sedan men har på senare år inkasserat några stora förluster. Vi har ett bättre lag än vad vi haft på ett bra tag men många av dessa tidigare svenska lag har varit klart undermåliga. Jag har skrivit tidigare att det fattas kanske 5 spelare som skulle höja den svenska standarden väsentligt men det finns inte en antydan om varför dessa inte är med i truppen.

Mina tidigare uttalade farhågor fick ny näring förra veckan då Ungern, rankade 60 +, var ett par meter ifrån att slå Sverige mot slutet. Ungern var klart bättre i andra halvlek och endast två fina soloförsök av Kalling-Smith räddade Sverige.

I stort sett samma trupp har varit med i de tre matcherna sedan i höstas, med två klara segrar och en knapp sådan. Min uppfattning under den perioden har inte förändrats, nämligen att endast hälften av det svenska laget var av internationell kaliber (på vår nivå). De tre lag som vi nyligen slagit är alla rankade 60 + och har inga seriösa aspirationer på att spela på högre nivå. Nu spelar vi mot ett lag som är rankat 36 och har nästan alltid spelat på högre nivå. För att ta bladet från mun tycker jag att det finns kanske sju spelare som definitivt platsar i laget. Theo, Sami och Terry (Frixell), dvs tredje ledet. Sedan tycker jag att Zengler och Christersson visar prov på lite gnista, fast jag är inte säker på att Christersson skall vara kratsare. Han kastar inte in och vem som helst kan kratsa nuförtiden när insättningen hamnar i andra ledet. Bland backarna tycker jag att bara Kalling-Smith och Melander håller måttet . K-S blir bättre och bättre och Melander är alltid farlig, fast han absolut skall föras ut till yttre. Av övriga i truppen finns ytterligare utvecklingsmöjligheter för Granath, Loman och Nahas. Och varför Carl Lindblom, som var bäst på plan i förra årets SM-final, inte fick plats som lock förstår jag inte.

Jag hoppas innerligt att Sverige kan vinna denna match, Tjeckien är ingalunda oslagbara men de är starkare, skickligare och mera pålitliga i de fasta situationerna. Jag tror att de vinner med 10 – 15 poäng. Då sitter vi ett år till på denna nivå och snackar om hur det hade gått om vi hade fått ihop vårt bästa lag.

Svenska rugbyförbundet

Jag vet inte om jag har fel men det förefaller som om vi närmar oss ett stadium där vi får be Riksidrottsförbundet att överta ansvaret för Svenska Rugbyförbundet som verkar vara nära totalkollaps. Begrunda följande:

Det hölls ett årsmöte på SRF för ett par veckor sedan, men hittills har inte en rad skrivits om händelseförloppet. Mötet, som genomfördes elektroniskt omfattade mer än fem timmar. Det tog 90 minuter att fastställa röstlängden, men ingen röstlängd har publicerats. Som alltid avhandlades frågan om ansvarsfrihet för den avgående styrelsen. Det visade sig att förbundets revisor samt de två lekmannarevisorerna inte kunde förorda ansvarsfrihet då räkenskaperna befann sig i total oreda. De överlät frågan om ansvarsfrihet till sittande årsmöte, men inte heller den instansen ville bevilja ansvarsfrihet. Kassören för SRF under den perioden var Francois Dubos.

Sedan gick man vidare till val av ny styrelse. Valberedningen hade inte i förväg redovisat några offentliga förslag. Ny ordförande blev Francois Dubos, förra årets kassör, som inte beviljats ansvarsfrihet. Tydligen blev 8 ledamöter valda, jag har inte alla namn, men dessa kunde inte godtas eftersom könsfördelningen var 37,5%/62,5% mot minimikravet 40%/60%. Efter en timmes diskussion då minoritetsparten inte ville ge se fick man skjuta på den slutgiltiga sammansättningen tills minimikravet hade uppnåtts. Detta skulle ske inom sex veckor, vilket innebär att årsmötet inte kan slutföras förrän en bit in i juni månad. Under tiden finns ingen tävlingskommitté, den viktigaste funktionen vid säsongens början. Det förefaller som om all styrelseverksamhet sköts av SRF´s generalsekreterare, en anställd ej förtroendevald, som inte behärskar det svenska språket. Tidigare kunde han tydligen få språklig hjälp men nu när han sitter ensam blir språket obeskrivligt och obegripligt.

Även av andra skäl är det uppenbart att arbetsuppgifterna vid säsongens start är för mycket för en person och ett uppdämt missnöje sprider sig inom klubbarna då de inte ka få besked om grundläggande frågor.

Sammanfattningsvis: styrelsen för 2021 beviljas inte ansvarsfrihet, främst av ekonomiska skäl. Dåvarande kassör som rimligtvis får bära huvudansvaret för detta fiasko blir sedan vald till ny ordförande. Praxis vid ekonomiska aktiviteter där ansvarsfrihet inte beviljas är att de ansvariga avgår med omedelbar verkan och kan vänta sig juridiska och ekonomiska påföljder. Så dock inte med SRF. Det enda som finns kvar är ruiner där den ende som finns kvar är en som saknar språkliga förutsättningar och tid för att fullfölja alla åtaganden.

Det vore trevligt om jag hade drömt allt detta, men tyvärr verkar det vara sant. Än en gång ställer jag frågan: vart är svensk rugby på väg?    

En bra 5-poängare mot Lettland med en tillfredsställande insats från Sverige. Lite rörigt i början då Lettland tog en 7 – 0 ledning men allt efter hand stod det klart att Sverige var det bättre laget. Jag tyckte att Sveriges kedja var klart bättre än i höstas då de i dag visade en ambitionsnivå som man inte sett på länge. Man får dock erkänna att Lettland var något av en besvikelse, i synnerhet i kedjan. De hade två ändringar i klungan och fyra i backarna jämfört med för två veckor sedan och det fanns luckor överallt när Sveriges kedja kom igång med sitt snabba passningsspel. Sverige klarade sig hyfsat mot Lettlands massiva klunga, men inkasten var katastrofala och där finns anledning att satsa på markanta förbättringar inför Ungernmatchen. Lagkaptenen Sami Paulsson hade en bra bra dag med två opportuna försök och Theo som vanligt skrämde slag på motståndarna när han sprang in i dem. Kalling-Smith var nog bäst i kedjan med många fina genombrott och ett försök och Alex Melander som kanske inte hade sin bästa landskamp fick också ett på slutet. I övrigt fick Jack Duffy tillfälle att komma in på försökslistan efter det att Philip Murphy hade skapat en bra öppning och de två yttrarna Nordgren och Ahlbäck kunde avsluta skickliga anfall.

Som helhet en tillfredsställande eftermiddag. Ett par spelare lite överviktiga men det får man kanske förlåta efter COVID. Jag hade kanske haft 3 från bänken med från start och tre/fyra till behöriga om de vore att tillgå. Men helt klart ett steg i rätt riktning.

Sverige gör bara en ändring i laget som slog Luxemburg 51 – 5 i Norrköping i oktober. Antagligen p g a skada då en av Murphybröderna ersätter Milner som center. ”Never change a winning team”, som det heter på engelska, meng bänken är klart starkare än förra året. Rullar Sverige vidare då mot Ungern om ett par veckor för att få en avgörande match mot Tjeckien på Stadion den 14 maj? Det får vi hoppas, men uppflyttning till näst högsta serien i höst är ingalunda given. Lettland spelade oroväckande bra mot Luxemburg för ett par veckor sedan, de vann till sist 32 – 9, men Luxemburg med halva laget utbytt och något bättre än mot Sverige var aldrig i närheten av att göra försök. Luxemburg utklassades av den Lettiska klungan som har fyra starka pelare, två bra hoppare vid inkasten och ett snabbt bollbehandlande tredje led. Jag tror inte Sverige kan matcha den, åtminstone de två första leden. Deras kedja är kanske inte så imponerande, men det är inte heller den svenska, det är nog bara Kalling-Smith och Melander som är kapabla att göra försök på denna nivå. Tillsammans med tredje ledet.

Frågan reser sig som vanligt om detta är Sveriges bästa lag. Jag svarar som vanligt ”Nej”, men eftersom vi aldrig får veta vilka som är skadade, ointresserade eller av andra skäl otillgängliga är det inte meningsfullt att diskutera varför vissa saknas. Sedan kan personligt tyckande spela en roll och här är det coachens privilegium att avgöra.

Av de 15 startande har de fyra elitlagen i Sverige 7 spelare, 5 från Trojan och 2 från svenska mästarna, Exiles. Varken Enköping eller Pingvin fick med några spelare. Sedan har vi 6 spelare från utlandet, av vilka max ett par spelar på en hyfsad nivå. Och till sist hade vi 2 från lägre svenska serier.

Jag räknade ut av de fyra semifinalisterna förra året att 72 var behöriga att spela för Sverige. Semifinalerna och finalen spelades på en högre nivå än vad jag tidigare sett i svenska rugby. Ändå kommer nästan halva landslaget från behöriga som spelar på blygsam nivå runt omkring i Europa! Det sägs att coachen noga följer matcher i Sverige och i en intervju med lettisk TV framgår att han har ett gott grepp om Lettlands starka sidor. Det är en mera proffsig inställning än vad vi haft på ett bra tag. Som utomstående kan vi inte annat än lita på hans omdöme och önska honom och laget lycka till.       

Sex nationer behåller sin magi år efter år och återvänder nu efter Covid med oförminskad styrka. Jag skulle vila påstå med ökad kraft då numera även U20 och Damerna har ökat sin spelstyrka väsentligt. Även de drar hyfsat med publik, U 20-matchen mellan Irland och Frankrike var utsålt, och på damsidan hade Irland – Frankrike och Wales – Skottland rekordpublik.

Det fanns många roliga, jämna matcher för herrarna men det var till sist rättvist att ”grand chelem” vanns av Frankrike under ledning av sin briljanta klunghalva Antoine du Pont som nog blir vald till världens bäste spelare för andra året i följd.

Och var det någon som inte njöt av Italiens segerförsök strax före slutsignalen mot Wales då stjärnskottet  Ange Capuozzos sprang 90 m och passade sedan till Padovani som lade bollen under stolparna. Man blev ännu mera rörd av att Wales ”Man of the Match” Josh Adams valde att överlämna sin utmärkelse strax efter matchens slut till Capuozzo, en oerhört fin gest som nog går till hävderna.

Över nu till svensk rugby men betydligt mindre att njuta av. Klara plus poäng till Damerna som blev obesegrade på Europas Trophynivå efter att ha slagit Finland, Tjeckien och till sist Schweiz. Redan efter segern mot starka Tjeckien var det klart att Sverige hade sitt bästa lag på ett bra tag och 48 – 0 mot Schweiz bekräftade detta. Sveriges spelstyrka har nog inte försämrats av att vi har 5 – 6 spelare som deltar i de två högsta serierna i engelsk damrugby.

Sverige bör således flyttas upp till Championshipnivå till hösten, men den förlamning som Rugby Europa tycks befinner sig i, inte för första gången, innebär att vi inte än så länge vet hur seriesystemet kommer att utformas.

Ordförandenas ombyten inom SRF pågår med oförminskad styrka, men den nästan totala tystnad som kringgärdar förbundets verksamhet kvarstår. Herrarnas XV-manna landslag har tre viktiga landskamper i april och maj, men förberedelserna hittills är mycket trevande. Två mindre läger fick ställas in p g a Covid och ett läger med 37 inbjudna hölls för någon månad sedan. Dessa 37 hade accepterat en inbjudan att ställa upp, men som vanligt fick vi inte veta vilka som hade tackat nej till följd av sjukdom, skada, ointresse eller tillfälligheter. Visningar av nästan alla matcher innebär att intresserade kan följa nästan alla tänkbara aspiranter, åtminstone i Sverige. Min bedömning av de 37 är att det fattas 4-5 som är givna i truppen om 23, att 4-5 har inget att hämta i landslagssammanhang och att det finns 4-5 nya, lovande yngre spelare som mycket väl kan slå sig in i truppen. Det har varit något träningspass sedan dess utan någon offentlig information och matchen borta mot Lettland spelas om drygt två veckor. Lettland som inte spelat en match på ett par år blev en mindre positiv överraskning för Sverige i helgen då de lätt slog Luxembourg 32 – 9. De har fyra bra pelare som utplånade Luxembourg i klungorna, är pålitliga vid inkasten och har ett atletiskt tredje led. Kedjan är inte dålig heller och försvaret såg till att Luxembourg aldrig var i närheten av att göra försök. Om Sverige inte spelar en träningsmatch och truppen tas ut från de angivna 37 är jag inte säker på att de kommer att slå Lettland som även de fortfarande har en chans att vinna gruppen.   

Tjeckien är kanske inte riktigt så starka som vi trodde för ett år sedan och jag tvivlar på att vi ur dessa 37 kan välja ut ett lag som kan slå dem. Då blir det ett år till i gärgårdsserien och en fortsatt ranking kring 50.  

Intressant att det förs en viss debatt kring bröderna Mabons insatser som rugby kommentatorer på Viaplay. Stora flertalet inslag är positiva men några kritiska kommentarer har framförts. Genomtänkta synpunkter är alltid välkomna men påståendet att de är amatörer och inte bidrar någonting är inte särskilt konstruktivt.

Faktum är att det var Allan som efter en gedigen bearbetning för några år sedan fick  TV-bolaget att något motvilligt gå med på att visa rugby i svensk TV. Sedan dess är det Allan och Hamish som i stort sett kört alla rugbysändningar.

Innan dess hade Hamish kommenterat 8 Superbowls i rad, kanske den svåraste uppgiften inom sportbevakning, en fantastisk prestation utan den armé av bisittare som finns i amerikansk TV.

Viaplay är av förklarliga kommersiella skäl förtegna angående tittarsiffror men det faktum att de visar mer och mer rugby talar sitt tydliga språk. Och jag tror att Mabons bidrag har varit av betydelse för denna intresseökning.

Både bröderna har spelat för Sverige, är svenska mästare och har spelat i över 30 år för Exiles. De har spelat över hela världen och Hamish är Storgrabb och har spelat för Sverige i sex olika positioner från fullback till andra led. Ingen annan i svensk rugby har varit i närheten av de över 500 försök han har gjort för Exiles. Att kalla dem för amatörer är således kanske en sanning med modifikation. Det finns för resten ingen kommentators-utbildning, alla får lära sig allt efter hand.

Några insändare har antytt att de brittiska kommentatorerna är mycket bättre än de svenska. Men vi pratar om svensk TV där inte alla tittare begriper olika brittiska dialekter som välter sig i tekniska speluttryck. Kvaliteten är dessutom mycket varierande; de irländska och skotska är för det mesta bra medan engelsmännen i stort bara framhåller hur bra England är och nämner knappt motståndarna. Och få av dem efter många år har lärt sig hur man uttalar franska och italienska namn.

Men britterna talar för det mesta inför en kunnig publik, medan svenskarna har en annan uppgift. En stor andel av den svenska publiken behärskar inte alla de små, tekniska detaljer som förekommer i varje spelsekvens och de svenska kommentatorerna hjälper dem at hänga med i spelet. De försöker nu tona ned denna pedagogiska uppgift i takt med att publiken förhoppningsvis blir mera insatt i spelets finesser.

De har tjänat åtskilliga hundratusentals kronor under årens lopp som kommentatorer; det bör dock nämnas att varenda krona har donerats till Exiles och stannar således inom sporten.

De skall för resten f f g kommentera en match genom Rugby Europa då Sverige möter Tjeckien i det som kan bli en avgörande match på Stockholms Stadion den 14 maj. Då kör de troligtvis på engelska.

En sista tråkig notering: endast 13 herrlag kommer att delta i seriespel i år samt 9 damlag. Senast vi hade så få deltagande herrlag var 1970 tror jag. Vart är svensk rugby på väg?

Nu är säsongen över och vi kan blicka framåt mot 2022. Det blev omstart från scratch för Europaserierna och herrarna började bra med en lätt seger över Luxembourg. Än så länge kan vi glömma att motståndarna nog hade gått bakåt under Covid-perioden och att Sverige hade kunnat ställa upp med ett mycket starkare lag om intresse och vilja hade funnits. Faktum är att vi vann på ett övertygande sätt och hade nog även klarat av Lettland av bara farten om inte pandemin hade satt stopp. Nu blir det de tre återstående matcherna till våren. Lettland och Ungern blir bortamatcher den 23 april resp. den 7 maj. Sedan blir det förhoppningsvis matchen som avgör vilket land som flyttas upp till Trophy-nivån hösten 2022, dvs Sverige på hemmaplan mot Tjeckien den 14 maj.

Det hände en del i går av relevans för Sverige. Tjeckien hade en bra dag med segrar på hemmaplan för herrarna mot Ungern 31 – 13 och för damerna mot Finland 39 – 12. Tjeckiens herrlag ledde med 17 – 0 efter 10 minuter, men Ungern samlade sig och bjöd på hyfsat motstånd.  Deras 13 poäng kom från en ”charged-down” försvarsspark och två långa straffar, medan Tjeckien stod för fyra försök och en bonuspoäng. Jag trodde att hemmalaget skulle vara mera överlägsna men kom ihåg att Sverige slog Ungern med ett nödrop förra gången och att de även skrämde slag på Ukraina.

Lettland och Ungern kan bli besvärliga på hemmaplan men jag tror nog fortfarande att vi har kapaciteten att slå dem, helst dock med vissa förstärkningar jämfört med det nuvarande svenska laget. Mot Tjeckien har jag redan tidigare antytt att det krävs en rejäl förbättring av vår laguppställning om vi skall kunna slå detta lag, som ligger 14 platser före oss i världsrangordningen (37 mot numera 51). April/maj är inte den bästa årstiden för våra landskamper men det är bara att gilla läget.

Vad bör nu svensk rugby göra för att få bästa lag på plan för dessa tre matcher? Skall första uppsättningen som var fallet mot Luxembourg. bestå av 6 spelare från utlandet, 5 spelare från årets silvermedaljörer och 4 från övriga Sverige inkl. 2 från SM-segrarna och inga från lagen som slutade 3 – 5 i serien? Och detta efter ett mästerskap där 4 lag höll en mycket hög standard, med våra mått mätt i alla fall. Objektivt sett kan inte detta vara vårt bästa lag, men låt oss inte fortsätta att älta varför det har blivit så.

Mitt förslag är att SM börjar efter matchen mot Tjeckien. Innan dess bör SRF´s styrelse kalla till sig en samling berörda som tillsammans bör kunna enas om något som liknar vårt bästa lag och att erbjuda spelarna och de berörda tränarna resurser för att skapa ett slagkraftigt lag. De spelare som ställer upp och blir uttagna skall inte betala för äran, vare sig för resor eller gemensamma träningsläger. Pengar har varit en viktig faktor tidigare när spelare tackat nej, samt naturligtvis även andra aspekter. Om jag är rätt informerad fick alla som ställde upp på träningsläger inför landskampen i höstas stå för sina egna resekostnader. Det blev således rätt stora belopp för dem som flög från utlandet och inte heller obetydliga belopp för dem som hade långa resor inom landet.

Vilka är det som skall ingå i denna förberedande församling? Ja, det får andra bestämma, men mitt förslag skulle vara

a) representanterna för SRF

b) landslagstränarna

c) tränarna från de 5 – 6 ledande klubbarna

d) några aktuella landslagsspelare inkl. ett par från utlandet

e) några spelare som inte velat ställa upp.

Ambitionen efter ett möte, kanske i januari, vore att svensk rugby kan enas om en reell, gemensam satsning där tränarna och spelarna efteråt återvänder till sina klubbar med ett genomarbetat program och med budskapet om att alla skall dra sitt strå till stacken för att återföra Sverige till en respekterad plats i europeisk rugby.  Vi är i huvudsak en amatörsport som aldrig kommer att kunna optimera våra resurser. Men mitt intryck är att stämningen just nu är rätt god bland de svenska klubbarna; det finns rivaliteter och strid på kniven på spelplanen, men vad jag vet inga fejder eller fiendskap mellan spelare och klubbar. Här vore ett bra tillfälle att enas om en gemensam ansträngning under några månader för att få oss upp ett pinnhål i den europeiska hierarkin.

Vän av ordning frågar hur allt detta skall finansieras. SRF skall naturligtvis bevilja ett visst belopp till landslaget. Men här krävs kanske lite extraordinära insatser. Jag vill än en gång påminna SRF att jag tidigare erbjudit herrlandslaget betydande summor för att satsa på ordentliga förberedelser inför landskamper. De pengarna finns i princip kvar men SRF har på två år inte växlat ett ord med mig om användningen. Det är kanske dags att komma till skott.

En kort notering även om våra damer. Här är betydligt färre länder engagerade på 15-manna, till skillnad från 7-manna. Trophynivån består av bara 4 lag: Sverige, Finland, Schweiz och Tjeckien. Det är lite oklart vad som kommer att hända 2022 men det är rimligtvis segraren i Trophyn som flyttas upp till Championship. Och där är det klart att Sverige redan nu vunnit Trophyn. Även om de mot förmodan skulle förlora mot Schweiz ligger de fortfarande före Tjeckien efter segern i inbördesmötet.

Damerna befinner sig i en mycket mera fördelaktig situation än herrarna. De verkar ha tillgång till alla sina bästa spelare och åtminstone i matchen mot Tjeckien spelade de tekniskt mycket bättre än tidigare. De var lite skakiga mot Finland men ändå drog de ifrån på slutet.

Jag tyckte synd om Finland i går. De spelade riktigt bra under länga perioder och. förde spelet. Men var tionde minut fick Tjeckien tag på bollen och deras stora, starka och snabba kedjespelare sprang ifrån. De gjorde till sist sju försök mot Finlands två.

För en vecka sedan lyckades Sverige tygla de tjeckiska damerna till två försök samtidigt som de stod för fem själva. Denna match var den bästa som Sverige presterat på år och dag. Fem Sverige baserade men Englands aktiva stod för en viktig del av den svenska insatsen men även hemmaspelarna höjde sin spelstandard. Svenska damlandslag i handboll, basketboll och volleyboll m m har alla spelare som är långa, starka, snabba och bollskickliga. Törs man hoppas att vi är på väg mot en liknande uppsättning inom rugbyn?       

Positive result for Sweden but let´s not get carried away. Luxemburg rugby has not developed positively since COVID and this was a much poorer team than the one which beat Sweden 13 – 0 two years ago. This Swedish team has improved since then but would be considerably stronger if all eligible players were available and selected. Those who played yesterday and were definitely worth their places scored seven of Sweden´s eight tries. And I don´t think there was a single Swedish supporter who didn´t cheer like mad when the joker in the pack, Adam Christersson, with his first cap and 80 minutes of hard graft in the front row sprinted 80 metres to score on the final whistle. Try of the season!

Otherwise it was the usual suspects doing the damage: the back row, Alex Melander and Kalling-Smith. Vaa Juta showed his ability to bob up in the right place at the right time to snatch a couple tries, Theo spent the afternoon knocking people over, creating openings and snatching a clever try from a planned move at the lineout. Kalling-Smith looked as if he had bulked up a bit to force his way over in the backs for a couple and Alex Melander showed his blistering pace to run away from the opposition and to run straight through them for another two tries. With them we have the makings of a much stronger team then the one on show against Luxemburg.

Otherwise there was a fair show of modest performances. The props held up in the scrums but achieved little else. Christersson is not a hooker, but are hookers needed any more now that the ball goes straight into the second row? We lost no scrums, someone else threw in at the lineout and Christersson rushed about industriously all afternoon. Why not try him out in the centre? Arthur Marini jumped well in the lineouts but didn´t show up elsewhere. Zengler didn´t impress today but may have taken a knock early on.

The halfbacks were also fairly anonymous with Mattieu S-C putting over 5 kicks out of 10. Axelsson was an improvement at scrumhalf when he came on after 42”. The two wingers were also uninspiring with Millner in the centre showing a few flashes. Melander did not look comfortable at full back, but it´s obvious he should be in the team.

Looking forward to the Spring when perhaps we can get our best team together I would still only select Kalling-Smith from abroad. Perhaps also Assarsson and Marini, although we have plenty of good props and locks at home.

We should be able to knock off Latvia next week, Covid permitting, although we only won by a few points last time around. And then we should be targeting the Czechs for promotion.

The troup of 30 now becomes 23 and the 23 has to become 15 + 8. The original troup was unambitious, at least half a dozen top class players were missing. The choice of the 23 was also unambitious and did not raise expectations for the starting 15.

The 23 presented a number of problems. There is only one hooker and he tends to go off sometime in the second half. There is only one reserve prop and a total of four front row players. This means I think that Sweden cannot field 23 players. There was only one fullback in the squad of 30 and he is not included in the 23. There is no regular standoff in the squad of 23.

In a previous blog I showed my ignorance about the level at which prop Assarsson was playing. I apologise. Duffy has moved to a third level Irish club. Can´t find at what level he is playing. Still nothing known about Nordgren, can anyone help me?

And now the 15 + 8 has been announced. Suggesting it would be cautious was pretty wide of the mark.

1 Henrik Ek – Troján

2 Adam Christersson – centre/flanker (?) – Kalmar Södra

3 Pontus Assarsson – Richmond (2^nd level England, 2^nd team)

4 Arthur Marini – lock, Paris Université (5^th French level)

5 Jonas Zengler – Troján

6 Theo Karlsson – Exiles

7 Va Luta Frixell – Exiles

8 Sami Paulsson – Troján

9 Jack Duffy – Dolphin, Cork (3rd level Ireland)

10 Mattieu Spens-Cossin – Troján

11 Alfred Nordgren – back – Harrowgate (?) (6^th English level)

12 Axel Kalling-Smith – Ealing Trailfinders Academy

13 Tom Milner – winger Wimbledon (5^th level England)

14 Samuel Ahlbäck- centre – Malmö

15 Alex Melander – Troján

Nilserius at hooker has been replaced by Adam Christersson who has played all season at flanker or centre. Philip Axelsson has been replaced at scrumhalf by Jack Duffy who has recently moved club to Cork. Mattieu Spens-Cossin has been moved from his normal centre to the vacancy at standoff, although he has played a couple of games there. Milner who has played all season as a winger is moved to the centre. Ahlbäck on the wing has played once at standoff and twice at inside centre for Malmö this season. Alex Melander has played all season at centre/winger, never fullback. More than half the backs seem to be playing out of position in addition to flanker/centre Christersson playing sensationally as hooker.

Bench:

16 Gustav Lindberg –  prop -Malmö

17 Ale Loman – Nr 8 – Lugi

18 Christopher Sidgwick – lock – St Gallen (3^rd level Switzerland)

19 Gwion Williams – winger – Chester 2^nd team (7^th English level)

20 Mike Davis – Exiles (centre/winger)

21 Christopher Nilserius (hooker/prop) – Trojan

22 Erik Sjöbeck – Pingvin

23 Philip Axelsson – Troján

Would this first XV beat Exiles if their two players were returned? I doubt it. Would this team beat Luxemburg? Not the way Luxemburg played the last time around. Would this team beat Czechia in the Spring? Not a chance.

Rankings in this 3^rd level European tournament at present are Czechia 35, Sweden 54, Luxemburg 56, Latvia 63 and Hungary 64. Sweden were 35 not so long ago, Latvia has fallen away dramatically while Luxemburg and Hungary are moving steadily up. Teams that we used to play against regularly like the Netherlands, Belgium, Switzerland and Germany are now ranked 24 – 30 while we have disappeared without a trace. It´s difficult to judge where nations stand at present because of Covid. The team against Luxemburg is about the same standard as before the pandemic, which means we have no chance of being promoted and a very small chance of being relegated.

All 8 of the foreign players in the 30 are selected for the 23 (the other one in fact played for Exiles B). 7 out of 10 Trojáns are selected for the 23. Eight players from the remaining 14 clubs are selected (3 from Exiles, 1 from Pingvin, 0 from Göteborg, 0 from Enköping). This after the most competitive Allsvenskan for years.

Have Troján really half of all the top players in Sweden? And yet they only won 5 out of 8 games in the short season and two out of five against the big boys.

The Swedish team is by no means representative of the current best of Swedish rugby. Interest in the international seems very low, not surprising in view of the fact that almost all of the leading clubs have little or no representation. I hope Sweden wins but that will depend more on how Luxemburg have developed. Sweden lost 9 – 0 the last time the teams met in October 2018. Our main hope is that Luxemburg are not very good at scoring tries.

A squad of 30 has been announced for the two internationals to be played in October 2021. Of some relevance is when the three year residence is extended to five years. This was originally from January 2021 but has because of Covid been delayed one year until 31.12.2021. This means that any new caps thereafter will have to satisfy the five year residency requirement.

This year was the most competitive in recent Swedish history with four teams in the running until the last couple of weeks of the season. It is worth giving a list of the players from these clubs who are eligible to play for Sweden by virtue of nationality or residency. (There may be the odd error, but not many). Those marked with an asterisk * are included in the 30.

Exiles (15):

Forsberg, Beveridge, Lindblom, Sandberg, Iuta Frixell*, T. Karlsson*, Mitchell, Hill*, J. van Niekerk, Davis, Gowland (retired), Rafael, Jelec Dozo, E. Rådquist, D. Melander, Khizanishvili (injured), Håkansson (injured)

Troján (20):

Ek*, Nilserius*, Zengler*, Mård, Quoi*, Nockmar*, Paulsson*, Axelsson*, Axel S-C*, Mattieu S-C*, J Andersson, A Melander*, Wilhelmsson, J. Rådquist, Lindvall, Derk, Austa, Almgren, Schlater, Hall

Pingvin (16):

A Eriksson, Edelsten, Månsson, Sjöbeck*, S. Johansson, Cickovski, Ahlgren, E. Johnsson, Arvidsson, Meitman*, A Persson, Näslund, Fäldt, S Petersson, Lagertz, Strandquist, Campbell (Injured)

Enköping (19)

Wartell, Tomberg, Granath*, Mårtensson, Ryderfelt, Vannerberg, Hector, Nylén, T Johansson, Löfgren, Fransson, Wicksell, G. Rådquist, Frost, Rudling*, Proos, Abusagr, Alzerai, Wikström

We´re talking about 70 players from these four clubs, 35 from the two finalists and 35 from the two others.

Of the 30 in the Swedish troup 3 were from Exiles, 10 from Troján, 2 from Pingvin and 2 from Enköping.

Four came from the other 11 Swedish clubs and 9 from abroad.

Of the 9 playing abroad, two have just left Sweden to play, one other in fact plays for Exiles B team. Of the remaining 6 I cannot find any trace of one playing for his designated club while four play at the 5^th or 6^th level in France, England or Ireland. That leaves Kalling-Smith whose club is the Trailfinders from 2^nd level, professional teams. Kalling-Smith is not one of the 49 professionals playing for Trailfinders but has recently played for their academy team in a 7s tournament.

Of the two leaving Sweden Christopher Sidgwick from Hammarby is down to play for the St Gallen university team in Switzerland but he doesn´t appear to have played any games as their season is just beginning. Assar Pontusson recently Pingvin, aged 34, a leading chef plays for one of Richmond´s five teams, unclear which. Certainly not their first professional team playing at the second level.

Of the nine I would give Kalling-Smith a game in the centre, he has shown up well in the past. Tom Millner, a winger from Wimbledon, is perhaps worth a seat on the bench. Possibly the bench as well for Arthur Marini, playing regularly in the second row for Paris université.

The 30 selected present a number of problems. I would apply the principle that players from abroad should only be selected if they are manifestly better than those playing in Sweden. This for financial reasons and also for being able to train together. I have seen almost all of the nine from abroad and I think only Kalling-Smith meets the criterion. Some may be good enough to make the current squad of 23, otherwise we could not put a team together.

The other is that there are only three props in the 30 and one hooker. Only Henrik Ek in my estimation is good enough to make the team. There are also an army of flankers, including some of the best players in the country.

The best team and squad we can get together as the XV and 23 from the 30 would look something like as below. This includes 2-3 players who should not be in the XV and another 2 – 3 who should not make the bench

1 Henrik Ek – Troján

2 Christopher Nilserius – Trojan

3 Gustav Lindberg – Malmö

4 Jonas Zengler – Troján

5 Erik Sjöbeck – Pingvin

6 Va Luta Frixell – Exiles

7 Sami Paulsson – Troján

8 Theo Karlsson – Exiles

9 Philip Axelsson – Troján

10 Axel Spens-Cossin – Troján

11 Alex Melander – Troján

12 Mattieu Spens-Cossin – Troján

13 Axel Kalling-Smith – Ealing Trailfinders Academy

14 Mike Davis – Exiles

15 Alfred Meitman – Pingvin

16 Adam Christersson – flanker – Kalmar Södra

17 Ale Loman – Nr 8 – Lugi

18 Elias Granath – lock – Enköping

19 Tom Milner -winger Wimbledon (5^th level England)

20 Jack Duffy – standoff – Monkstown (5^th level Ireland)

21 Pontus Assarsson – prop – Richmond (level ?)

22 Arthur Marini – lock, Paris Université (5^th French level)

23 Samuel Ahlbäck- centre– Malmö

24 Gwion Williams – winger – Chester 2^nd team (7^th English level)

25 Christopher Sidgwick- lock – St Gallen 3^rd level Switzerland

26 Alfred Nordgren  back– Harrowgate (?) (6^th English level)

27 James Dewar – flanker (Richmond ?) Exiles B

28 Mitchell Quoi – flanker –  Troján

29 Sebastian Nockmar – flanker – Trojan

30 Tom Rudling – back – Enköping

Exiles won the Championship and were I think regarded as the best team. Not by much, but certainly the most powerful team. They had two forwards in the squad, while Troján had six. Take a look at the final and it´s pretty clear that Exiles forwards had the upper hand. They won more lineouts, had the edge in the scrums especially towards the end and in every ruck and maul they made 6 – 7 metres while Troján rarely got over the gain-line.

Nilserius at 30 seems to have seen better days, he´s often off on the hour and seldom makes any ground. He seems to be the only hooker in the squad, however. Henrik Ek is a powerful man but spends too much time in the backs going to ground and making little progress. I´d like to see him grafting more in the forwards. He is also one of only three props in the squad. One of the othesr is Pontus Assarsson a 34 year old chef in London. Unclear at where of five levels he plays for Richmond, a top club. Zengler had an excellent game in the final and is worth a place in the final XV. As did Sami Paulsson who should also find a place. Quoi and Nockmar were not in the same class as the Exiles back row. Luta Frixell and Theo Karlsson from Exiles are definitely worth places in the back row.

Of the other two clubs Enköpings Elias Granath, now studying in England, is worth a place in the 23 as a lock while Erik Sjöberg is probably just ahead of him as a lock in the XV.

The question is now how many of the 70 eligible from these four clubs should have been in the squad of 30? Either they have not accepted an invitation or been injured or are not considered good enough. I could count up half a dozen players who are easily good enough and are not injured. The conclusion must be that they have said no or that the selectors have not realized how good they are. Most people would give their right arm to play for their (adopted) country and the question is why this is not always the case in Sweden. It has to be said that the management, practicalities and selection of those previously responsible for the national team were so bad that a number of players refused to turn out for Sweden. They lost about 20 games in a row and our ranking fell to a new low. Now serious attempts are being made to climb back up the rankings, but to do so we need our very best team. And the group of 30 does not contain all of the best players, although there are very few no-hopers, a regular feature of previous selections.

To give a couple of examples: Philip Axelsson has without doubt been the best Swedish scrumhalf for most of the season. But Matt Mitchell was back after injury for the semi and final and it was immediately clear that there are levels and levels. Philip is not at present in the same class as Matt. I don´t know if Matt at 36 could be persuaded to turn out for the two games this Autumn but it could be worth a try. Remember we lost to Luxemburg last time around.

Sean Burke, arguably the best Swedish player of the last decade, was also back for the semis. As an attacking runner, crushing defender and dominating lineout jumper he also made a vital contribution to Exiles taking their 10^th title. In his early thirties with a young family it may be difficult to persuade him to return but it is well worth making the effort.

To take another name, Hannes Nylén from Enköping has been the best standoff in Sweden this year. He is also an outstanding place-kicker. I would say he should be in the starting XV being a much-better all-round player than Axel Spens-Cossin who at 20 has time to develop. Duffy is a decent player but not really of international standard. There are 48 teams in Ireland playing in higher leagues than he belongs to.

At hooker we only seem to have Nilserius in the 30. Armir Khozani from Kalmar Södra who said no to the 30 is a much better alternative for the future. I would give him a starting position. But Exiles also have two excellent young hookers, Casper Forsberg and Anthony Rafael. Forsberg got a cap at 18 but is back now much stronger as a runner and is a serious alternative. Anthony Rafael from Wexiö, now working as an accountant in Stockholm, is a top-class all-round player who is equally good at hooker and flanker.

One player who would miss out from his preferred position as flanker if Sean were to play is Sami Paulsson. But he is too good to leave out. I would move him up to the second row and put Erik Sjöbeck on the bench. There is still a space at prop and I hesitate to propose 43 year old Bevo Beveridge as first choice, although he has been a very steady prop all season. Are any of the many front row Georgians fit and eligible to improve that position?

1 Henrik Ek – Troján

2 Armir Kohzani – Kalmar Södra

3 Gustav Lindberg – Malmö (???)

4 Jonas Zengler – Troján

5 Sami Paulsson – Troján

6 Va Luta Frixell – Exiles

7 Sean Burke – Exiles

8 Theo Karlsson – Exiles

9  Matt Mitchell – Exiles

10 Hannes Nylén – Enköping

11 Alex Melander – Troján

12 Mattieu Spens-Cossin – Troján

13 Axel Kalling-Smith – Ealing Trailfinders Academy

14 Mike Davis – Exiles

15 Alfred Meitman – Pingvin

16 Adam Christersson – flanker – Kalmar Södra

17 Ale Loman – Nr 8 – Lugi

18 Elias Granath – lock – Enköping

19 Erik Sjöbeck – lock – Pingvin

20 Bevo Beveridge – prop – Exiles (?)

21 Philip Axelsson scrum-half – Troján

22 Axel Spens-Cossin stand-off – Troján

23 Casper Forsberg – hooker – Exiles

So that´s my personal choice for the team. Mainly consisting of the two best teams, Exiles and Troján. Probably nowhere near those who actually play. But no-one else seems particularly interested in establishing who in fact should be turning out for Sweden.