Author: Hunter Mabon Snr Page 20 of 28

Before commenting on this match a word of congratulations to Tova Derk, former Exile now Wasps, who made the starting line-up for a 696 cap Barbarian team which just beat the USA 34 – 33 on Friday night. A sensational performance by Welsh girl Jasmine Joyce who scored four tries including the winner just before the final whistle. She has been the star attacker in the 6N this year and previously ran away from Sweden in the GP a couple of years ago. Tova played for the Babas a year ago in a low-key match, but this was their first international match. She was classed as one of the traditional uncapped players in the Babas team, a slight exaggeration as she has been Sweden´s best player for the last few years. I was impressed by her English as well in the interview before the match.

Gibraltar has for political reasons been banned by Spain from participating in European competition. As a result they play a few friendlies each year against modest opposition. Two weeks ago they lost 24 – 22 away to Denmark, on May 5 they play Sweden and in the Autumn they play Bermuda. And that´s it for the season. I think the team is mainly British soldiers in the garrison on the Rock and their standard is around the lower half of Conference 2. Probably a reasonable standard for a first and last warm-up game before Hungary and Ukraine, but why they should travel to the Algarve in Portugal to play them is a mystery. It would of course have been far cheaper to play Denmark who at present are at the same level. The team selected is as usual not the best, in fact it is very close to that which beat Luxemburg by a whisker in November. All are from the 40 who came to the only training camp at Bosön a month ago. Of these, there are four surprising omissions: Rikard Nunstedt, Philip Murphy, Alfred Nordgren and Sami Paulsson. All four would be in the best team selected from the 40. Philip has I believe study commitments and Sami has often work involvement. Who knows about the others. Add another 4 or 5 players who failed even to make the 40 and we have as usual about half of Sweden´s best team selected. This is par for the course in recent years and the reason why we are ranked at 46, about 10 below where we should be. I would expect this team to win by about 30 points against Gibraltar, but I doubt if we can beat Hungary and Ukraine on the following two weekends to gain promotion. The latter seem on a downward path at present following a 17 – 13 defeat to now relegated Moldova but they will have home advantage and a keen awareness of what is at stake in their final game. Even Hungary cannot be completely ruled out in the promotion battle. They will just scrape home if they beat Sweden and Luxemburg and gain at least nine points. If Sweden then beat Ukraine, it´s Hungary who will be promoted. And they seem to be improving all the time.

So much for the playing aspects where once again the management have put up a very poor show. This is shown by the unique decision to commit not once but twice to the national team when the Swedish leagues are in progress, i e May 4 and 19. This has become clear a week before the start of the season and has needless to say caused a storm. This might just have been acceptable a) if there had been a long-term dialogue between clubs and Union where sacrifices were agreed upon for the national cause of returning to the Trophy division in Europe and b) if there were no other alternative dates to combine club and national commitments. a) has obviously not taken place and b) other alternative dates could easily have been chosen for national team preparations and also to move league games. This is obviously a massive failure by the Union and it is up to the Union to attempt to solve it. Anna-Lena Swartz has been appointed to an overall responsibility for Swedish teams, but has provided no written information about what Swedish rugby is trying to achieve. This is as good a time as any for her to try to explain the Union´s incomprehensible choices or to resign.

For the record, the 24 players selected consist of 10 playing abroad, 9 in Allsvenskan and 5 in lower Swedish leagues.        

Two late drop-outs, Helsingborg and Linköping, are a very poor show. They should not be allowed to return in a later round.

The North, in Södertälje, went more or less according to plan with Södertälje beating Enköping 21 – 19 to take first place. Not quite as close as it looked though with Enköping scoring 14 points in the last minute. A young Erikslund side put up a good show against those placed 1 and 2. Södertälje led 31 – 0 just after the break but thereafter were under pressure for a final score of 31 – 12. Enköping could easily have lost, but 7 points on the final whistle made it 19 – 7 in their favour. Sandviken gave their usual courageous performance, but still conceded around 150 points. Well done Hans Austa for letting us see the games in the comfort of our own homes.

Linköping dropping out gave a massive three games in the Middle group, which was moved to Norrköping. Trojan started off by beating Hammarby who then lost their other game to Exiles 17 – 5. I am told Exiles were extremely rusty and should have scored many more points against a poor Hammarby. In the final game Exiles came on to form and beat Trojan 37 – 17. Trojan, who won Håckes this year, got most of their points once again from Tobias Borg who is in a rich vein of form and a must for the National team.

In the Southern group, Wexiö and Göteborg proved to be a class better than Vänersborg and Malmö with Wexiö scoring over 40 against both and Göteborg not far behind. In the final it was however Wexiö who came out on top with a comfortable 28 – 12 win over Göteborg.

It´s pretty clear already who the top half a dozen clubs are, but two more rounds are planned before the cut is made from 11 to 8 finalists. Definitely one round too many.  

Efter en bedrövlig säsong där man bl.a. släppte in 90 poäng mot Sverige var det helt klart att Moldavien skulle flyttas ned till Conference 2 inför hösten. Det som återstod var en match mot obesegrade Ukraina i går, där enda frågan var om Ukraina skulle kvittera ut fyra eller fem poäng. Men hör och häpna, Moldavien vann 17 – 13 mot laget som stod mellan Sverige och uppflyttning. Moldavien hade i stort sett samma uppsättning som förlorade 23 – 10 mot Luxemburg för ett par veckor sedan; de var rätt svaga då och kan inte rimligtvis ha förbättrats särskilt mycket under den korta perioden. Det tyder på en medioker insats från Ukraina som visserligen vunnit sina två tidigare matcher i gruppen mot Luxemburg och Ungern, där de dock visade på svagheter under långa perioder.

Situationen nu är att Ukraina har 10 poäng från tre matcher och Sverige 9 poäng från två matcher. Även om Sverige mot förmodan skulle ta 5 poäng mot Ungern får de 14 poäng inför den sista matchen. Då räcker oavgjort eller en 1 – 4 poängförlust mot Ukraina för att Sverige skall tillbaka till Trophynivån (självfallet även en seger). Får Ukraina 4 – 0 eller 5 – 0 är det de som flyttas upp.

Skulle Sverige förlora mot Ungern, på inget sätt otänkbart, blir det fortfarande Ukraina -Sverige som avgör, med segraren som vinner gruppen. Frågan är hur bra Sverige visar sig vara mot ett sargat Ukraina. Görs några förberedelser alls?

Time for the Sevens

After a long, long period of training, it´s finally time for some proper club rugby. The Men´s Swedish 7s kick off on Monday with the first round of three regional tournaments involving 13 teams. Exiles applied to field two teams but this was not allowed. Some Exiles players will I think turn out, however, for farmer team Erikslund.

The Northern group consists of Enköping, Erikslund, Sandviken and Södertälje. The two Allsvenska teams (and last year´s finalists) each have three players selected for the current Swedish training squad and should be stronger than the other two, unless Erikslund have some strong ringers from Exiles. The Mitt-group consists of Exiles, Hammarby, Linköping and Trojan. Exiles have two players in the Swedish squad and Linköping one (Tobias Borg). Trojan won Håckes this year but Tobias from their farmer club Linköping played a decisive role in that victory. Hammarby have lost a number of players this season and may find the going hard. I´ll be surprised if Exiles don’t win easily with Linköping/Trojan fighting for second. Then in the South we have Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Vänersborg and Wexiö. The only Allsvenska team missing is Pingvin who haven´t shown much enthusiasm for the 7s game in recent years. It´s good to see Vänersborg fielding a team, they haven´t been involved in 15s for the last three years but have good former members playing all over the place. Wexiö have some useful players and could well win this one.

The second round will be played on Saturday the 27^th and the semifinals on Thursday the 30^th. Then there will be a long break until the end of June and the finals to be played in Malmö during the Swedish Sports´ Week.

But before that the Swedish Seven will have two weekends of the European Trophy tournament in Zagreb on 16/17 June and in Sarajevo on 23/24 June. A second squad of 16 has been called together for this weekend, once again including a few who are not really up to this standard. I make it 12 backs and four forwards in the squad. One would like to think those and others are being assessed during the Swedish 7s rounds.

A little unclear what is happening with the Ladies´ Swedish 7s. 13 teams are entered here as well, with two groups playing a round on May 4 and one on May 18. Thereafter all is silence, apart from the finals at the end of June. Exiles and Vänersborg will probably be the favourites, but the talent is spread over a number of other clubs including Göteborg who won Håckes.       

European Rugby

Quite a lot of interesting things happening in the various European leagues. A general tendency is the decline of the Eastern European teams and the improvement of the Western nations. In the Championship Georgia won all five games but neither Romania or Spain were pushovers. Spain came a strong second, only losing to Georgia. At the other end, Belgium beat Germany 29 – 22 to send them down to a playoff against the winners of the Trophy. This was dominated by Portugal who play a very attractive brand of attacking rugby. They scored 272 points for and 31 against with a bonus point from every game. They had one hard fought game, against the Netherlands, who placed second in the Trophy. Poland won a couple of games but lost 49 – 0 at home to the Netherlands and 65 – 5 away to Portugal. Switzerland came third in the table, beating Poland, Lithuania and Czechia. The latter had a disastrous season, losing all five matches, including 93 – 0 away to Portugal. They will now move down to Conference 1.

Conference 1 South was completed yesterday with the two undefeated teams, Malta and Croatia, meeting. Croatia had assembled Croatian qualified from all over the place and were said to be at their strongest for some time. Malta as always have many Brits with a Maltese background. This was a bruising game which ended in a draw 18 – 18. Looking through the rules the points were the same, the number of tries scored was the same so it was down to points for and against in the whole Conference. Malta had + 68 points and Croatia + 54, so it was Malta judged the winners by the narrowest of margins. They will now play the winners of Conference 1 North for a place in the Trophy next year. And they will not be a pushover.

The first game in this Conference after the Winter break was played yesterday when Luxemburg met Moldova. The Moldovans needed to win to avoid relegation and they fielded a slightly better team than in the Autumn. Their big pack rumbled over for a couple of tries but with a couple of minutes to go a rather shaky Luxemburg were just holding on. Unless they beat the Ukraine by a huge score next week they will be heading for Conference 2 after the summer. Meanwhile, our intensive preparations for the Hungary and Ukraine matches which will determine who wins Conference 1 North continue (joke).      

Prioriteringar för säsongen!

Trevligt att konstatera att årsmötet löpte smidigt och smärtfritt och att vi fått några nya namn i styrelsen. Vad jag förstår var 24 föreningar representerade och fyra distrikt, ungefär samma antal som under tidigare årsmöten då krisstämning rådde. Förra årets styrelse får i stort sett godkänt av mig (om nu någon bryr sig om det) men bevakningen av vad som händer med våra landslag var bristfällig och kvarstår alltjämt som mitt största bekymmer. Diverse sidor på olika sociala medier vimlar av bilder på unga leende kvinnor och män och rader av föräldrar och farföräldrar som gratulerar dem och önskar dem lycka till. Allt väldigt trevligt men den information som jag vill ha är varför ett visst lag har tagits ut för att representera Sverige, hur det finansieras (egna medel, sponsorer, förbundet), vilka förberedelser har vidtagits, vilka turneringar de deltar resp. icke deltar i, samt naturligtvis matchrapporter och resultat och kanske vissa funderingar på vad satsningen har gett inför framtiden. Här är SRF´s informationstäckning bedrövlig.

Några exempel:

Inte en rad om Håckesturneringen, som år efter år gör en fin insats i Växjö för att dra igång säsongen. Och med nya segrare på herrsidan i år.

Namn har angetts på de unga damerna, U18, som spelar i en stor turnering i London varje vår. Mycket om vilken underbar erfarenhet det varit men ingenting om matchresultaten och självfallet inga matchrapporter. Skakiga videobilder från två matcher där motståndarna gjorde minst 40 poäng, men inget mera. Jag har påpekat tidigare att vi bara har en handfull U18 damer som spelar rugby i Sverige och att inga aktiviteter avseende denna kategori sker på hemmaplan. Att skicka dem till London varje år trots att de kan nästan ingenting om sjumannarugby är missbruk av resurser vare sig dessa är privat eller förbundsfinansierade.    

Sverige har bara spelat fyra XV-manna dammatcher de senaste 4-5 åren. Oklart varför. Laget skall nu återupplivas, inget fel på det. Det nya laget slog Finland och den brittiska polisen lätt i höstas. XV-manna rugby för damer håller på att dö ut internationellt, VII-manna är desto mycket roligare. Det enda som funkar bra är Sex Nationer som stundtals dragit publik på över 10.000 i år. Europa, med Spanien i spetsen, försöker på nytt dra igång nya serier. I år hade vi Championship med Spanien, Nederländerna, Tyskland och Ryssland och en stympad Trophy med Finland, Tjeckien och Schweiz. Trophy i år hade varit en lämplig nivå för Sverige att delta i men SRF har inte ens antytt att dessa turneringar existerar. I stället har vi spelat mot den brittiska armén i London (finansieringen?). Ingen rapportering, inget matchresultat men än en gång en skakig video som visar ett svenskt lag med mycket begränsade rugbyfärdigheter. Det sägs att BA vann med 43 – 5 och det kan stämma, att döma av videon. Ingen som kommenterar var svensk rugby står m a p denna damsatsning.

Sedan har vi en grupp om över 30 unga män, U18, som åker på ett träningsläger i Northampton där de bl.a. fick spela mot föreningens akademilag. En av Englands största och bästa föreningar. Än en gång ”en fin erfarenhet” men en icke oväntad förlust på 98 – 0. Detta kan inte vara till gagn för svensk rugby. Samtidigt spelas Europas U18-mästerskap där vi deltog i många år men slutade för tre år sedan. Varför? Vad försöker vi uppnå med vårt U18-lag? Vi har rest utomlands flera gånger och har ingen inhemsk verksamhet på den nivån och en enda förening som kan få ihop ett U18-lag. Det sker dock flera lokala satsningar på att utveckla svensk ungdomsrugby. Låt oss bygga upp någon struktur i Sverige innan vi drar igång utländska äventyr. Ett litet steg i rätt riktning är dock att vi i dagarna deltar i en regional turnering anordnad av Rugby Europe i Polen mot tre andra lagom svåra nationer.

När man ser på vad som har hänt den senaste tiden kan man dock fundera på vad det finns för övergripande planer för svensk rugby i ett internationellt perspektiv. Det verkar snarare vara enstaka vällovliga ansatser som inte förefaller vara särskilt genomtänkta eller framgångsrika.

Vad bör då svensk rugby för tillfället satsa på internationellt? Enligt min uppfattning är det solklart: Dam VII, Herr VII och Herr XV. Jag tycker att alla tillgängliga resurser bör koncentreras på dessa. Här är de utmaningar de ställs inför.

Damerna hade en utmärkt säsong 2016 då de vann alla sina matcher inkl. mot Skottland på Trophynivå och befordrades till Grand Prix. Där gjorde de hyfsat ifrån sig men räckte inte riktigt till och åkte tillbaka till Trophy tillsammans med Nederländerna. Under 2018 var det senare laget alldeles för bra men det tråkiga var att även Ukraina hade skärpt sig och var klart bättre än Sverige. Mitt intryck var att Sverige i bästa fall hade stagnerat sedan 2016. Då räckte det med ett par snabba yttrar som kunde springa ifrån, två år senare krävdes lite fantasi och off-loading för att skapa öppningar. Nu ställs vi i år inför nedflyttade Portugal och Tyskland och en rad andra nationer som blir bättre och bättre. Våra bästa spelare har uppmärksammats och spelar utomlands, vilket försvårar gemensamma träningstillfällen. Vad jag vet har bara en enda samling hållits hittills i år, utan flera givna spelare, och ett akademilag har anmälts till Malmös 7-manna i helgen. Inte en rad någonstans om den övriga planeringen inför Trophyn i juni, dvs om två månader. Det krävs nu en reell satsning. Spela vi på     

samma slätstrukna sätt som förra året stannar vi på Trophy i överskådlig tid.

Herrarnas 7-manna hade en bra säsong 2017 då de vann samtliga Trophymatcher och flyttades upp till Grand Prix. Där var standarden naturligtvis en klass högre, även om de bästa länderna inte alltid ställde upp med sina ledande spelare. Hela fyra omgångar spelades och med en tränare ansvarig för ett lag på Irland hade vi problem med uttagning, träning och administration. Till skillnad från 2017 hade vi inte alltid vårt bästa lag på plan. Vi räckte inte riktigt till men i den avslutande omgången nådde vi en högre nivå och kom åtta med seger över Frankrike och oavgjort efter 14” mot England. Totalt kom vi elva i serien men Polen som kom sist och borde ha flyttats ned hade arrangerat en omgång och fick stanna kvar. Orättvist naturligtvis, men sådana var reglerna.

Rumänien, som vi slagit flera gånger, åker nu upp till GP medan Sverige åker ned. Där möter Sverige de största hoten Belgien och Litauen, tillsammans med Luxemburg, Danmark och Ukraina som alla gjorde bra ifrån sig förra året. Det är nog Belgien som för ett par år sedan frotterade sig med de bästa i Europa som blir svårast. Det står nästan ingenting om förberedelserna, men en grupp om 16 inhemska spelare samlades på Bosön för ett tag sedan. De flesta av dem var seriösa aspiranter men det fattades enligt min uppfattning 4/5 som borde vara givna i truppen. Jag tänker i första hand på Torbjörn Borg som flera gånger visat att han internationellt kan springa ifrån vilka motståndare som helst. Det var nog han som vann Håckes åt Trojan för ett par veckor sedan genom att signera åtta försök. Kanske är han och andra inte intresserade, men i så fall skall detta tydligt meddelas, då slipper vi skaka på huvudet efter varje uttagning. Halva laget förra året var svenskkvalificerade som spelar utomlands, men inget besked som jag kan se har lämnats om denna grupp. Vi har spelare som är tillräckligt bra för att vinna Trophy i år, men då krävs bättre administration, uttagning och förberedelser än det som presterades förra året.

Till sist har vi de svenska herrarnas XV-manna lag. Efter en oändlig serie av förluster blev det en viss förbättring i höstas. Vi slog ett pinsamt dåligt Moldavien med stora siffror och vann med ett nödrop mot Luxemburg som dock har blivit bättre. Nu i maj är det Ungern på hemmaplan och antagligen en avgörande match mot Ukraina borta för att avgöra vilka som flyttar upp till Trophyn 2020. Det har som vanligt varit mycket tyst om förberedelserna nu när det bara är drygt fyra veckor inför matchen mot Ungern. Hittills kallades 41 spelare till Bosön för några veckor sedan. Som vanligt har vi många, kanske 12 – 15 stycken, som inte är på landslagsnivå, åtminstone i dagens läge. Nästan alla är med från förra året och 5/6 som jag uppfattar som förstärkningar. Men än en gång fattas ett halvt dussin som jag och flera andra insatta skulle uppfatta som givna i mitt bästa lag. Det tråkiga är att Ukraina är inte riktigt så bra som de varit, de räckte till exempel inte alls till mot Litauen förra året. Sveriges bästa lag med ett par ordentliga träningsmatcher och en förväntad seger mot Ungern i ryggen kunde hota dem i år. Blir det inga träningsmatcher, blir det samma ölmagade forwards, blir det samma B-betonade uppsättning, då stannar vi på Conferencenivå. Jag hoppas att det sker magiska saker bakom kulisserna inför dessa två landskamper, men mina förväntningar är tyvärr lågt ställda.        

Spännande ställningstaganden

Förbundets ordförande

Ny styrelse skall väljas om ett par veckor och debatt pågår om hur gammal man skall vara för att få spela seniorrugby. Förbundet har, så vitt jag kan se, agerat professionellt för att få fram ett styrelseförslag. Det lär inte bli någon större debatt om vilka som skall väljas. Det är tråkigt att notera att Maria Vargö slutar som ordförande i förtid. Hon visade på mod att ställa upp mot företräderskan och hade kompetens att sköta uppdraget. Om det var uppdragets omfång eller mer privata överväganden som avgjorde vet jag ej, men posten har inneburit viss turbulens alltsedan för snart tio år sedan då Lars Finish Olsson slutade efter ett tolvårigt innehav. Nu är Daniel Sörensson föreslagen som förbundsordförande på ett år. Han är Pingvins ordförande och har i en egen blogg funderat på om han skall ta uppdraget till vilket han nu har föreslagits. Jag känner inte honom personligen men betvivlar inte att han har kompetens att styra förbundet. Pingvin är i många avseenden Sveriges bäst skötta förening och det har förhoppningsvis gett honom positiva erfarenheter att överföra till SRF.Jag vill gärna föra fram några egna funderingar kring förbundets ordförandeskap. Med facit i hand är det tänkbart att Finish hade suttit lite för länge och när det dök upp en mycket kompetent och driftig styrelseledamot, Stina Leijonhuvud, blev hon befordrad med acklamation. Men efter tre år, dvs halvvägs genom hennes andra mandatperiod, ändrades hennes arbets- och boendeförhållanden och hon hoppade av några veckor före årsmötet. Det fanns inte tid att göra en reell prövning och det gjordes enligt min uppfattning en katastrofal felbedömning. Ytligt sett var den som plockades fram på kort varsel kompetent med en gedigen rugbybakgrund och utbildning. Hon fick en smekmånad och utsågs till en andra mandatperiod efter ett år. Men då började frågorna hopa sig. Det blev mer och mer uppenbart att hon inte ägnade tillräckligt mycket tid åt uppdraget, att det blev hemlighetsmakeri kring förbundets ekonomi och att hon saknade mellanmänskliga färdigheter i sin ledarskapsroll. Efter tre år blev hon inte föreslagen som ordförande men genom ett kreativt lirkande med årsmötets röster lyckades hon få oavgjort och blev kvar som ordförande med lottens hjälp. Men då var loppet kört. Efter ytterligare två år ställde hon upp på nytt 2018, men förlorade 70 – 30 i omröstningen. Och nu efter ett år (samt två år som kassör) väljer Maria Vargö att lämna skutan. I två av de tre senaste fallen har deras övriga åtaganden ställt för stora krav och dessa åtaganden har nog spelat en viss roll även i det tredje fallet. Stora flertalet människor som aspirerar på en förtroendepost har nog arbete, man/fru och barn att ta hänsyn till och det är nog så att många inte riktigt inser vad de tagit på sig. Man kan vara på ett krävande stadium i karriären, ha barn i ”besvärliga” åldrar och även föräldrar att ta hänsyn till. Ekvationen går inte riktigt ihop. Om jag ser på min egen situation var jag ordförande i sex år från 41 – 47 år. Jag ägnade c:a 500 timmar om året åt rugby, reste till nästan alla landskamper och finaler, såg flera matcher i veckan, och deltog i många kniviga möten (sporten var mycket större då). Jag hade tur att min fru och barn var och är alla rugbyfanatiker och att jag hade tämligen fria händer i mitt arbete på universitetet. Jag hade dessutom en utmärkt generalsekreterare, Hans Nordgren. Det skall dock inte förnekas att det var påfrestande ibland och att min akademiska karriär försenades något, även om jag aldrig ångrade uppdraget. Hade man haft en riktig självrannsakan om hur man skulle behöva fördela sin tid för att uppnå mål inom olika levnadssektorer är det möjligt att ingen av de tre senaste hade tagit ordförandejobbet. Jag vet inte på vilket stadium Daniel Sörensson befinner sig i livet men det är värt att begrunda vad han vill uträtta de närmaste 2 – 6 åren. Att dubblera som ordförande i Pingvin är nog uteslutet.

Ungdomar i seniorlag

Debatten pågår om 18-åringar bör få dispens att spela seniorrugby. Sanningen är, som några har påpekat, att flera föreningar i synnerhet på damsidan inte kunde få ihop ett seniorlag utan ungdomens hjälp. Hästen, som på senare år hållit en mycket sansad ton, skriver i egen sak när Enköping de två senaste åren alltid haft 5 – 6 ungdomar i seniorlaget och fått medalj i såväl 7-manna som 15-manna SM. Jag känner mig något kluven i denna debatt. När Enköping vann SM på löpande band på 70- och 80-talen var ofta 40% av deras lag juniorer. Men spelet är tuffare och mera krävande numera. Exiles ledde med 60 poäng mot Enköping förra året då en av deras 17-åringar blev allvarligt skadad. Ingen hade lust att fortsätta matchen och det avbröts efter 60 minuter. För ett par år sedan slog Exiles ett ungt lag från Trojan med långt över 100 poäng i de två seriematcherna. De var rädda senare att någon skulle bli allvarligt skadad vid två semifinalmatcher med en veckas mellanrum och det bestämdes att endast en semi skulle spelas (i Norrköping). Problem är att 17-åringar spelar eftersom man annars inte skulle få ihop fullt lag, inte för att de är synnerligen lovande och mogna.                 

Six Nations starts with a bang

I´m not going to write every week about the 6N, but the first round was pretty exciting. France were on top for most of the game against Wales and yet threw it away in the last few minutes. Scotlands backs, especially 3-year resident Johnstone from Oz, tore the Italien backs apart to get a five-pointer, but then with the bench on conceded three tries in the last few minutes. It´s good to see Scotland do well this year, but I`m not too happy about 7 players from the Southern hemisphere making up half the team.

Then, highlight of the day, a fine display by England to beat the clear favourites Ireland. Once again, a bit too many South Sea Islanders for my liking, and a bit too much hovering over the offside line, but all in all an impressive performance by the visitors to Dublin.

Viasat have decided to push rugby this year, mainly at Allan M.´s instigation, as can be seen from their many plugs (blänkare) for their coverage. Hamish and Allan did a good job commenting on the I/E match and I hope that the Union is making every effort to attract young people to watch these games and perhaps start playing. Hamish makes considerable efforts to clarify the sometimes mistifying rules and this should certainly help newcomers. He will also be doing his party piece tonight, his play by play commentary on the Superbowl. The brothers will be commenting on about half of the 15 6N matches. Next week they´ll be covering Scotland – Ireland and England – France on the Sunday.

A few words about the Ladies. The standard is rising steadily with England once again full professionals. They took 50 points off Ireland, who seem to have their stars concentrating on the Sevens game. Scotland have improved, but Italy even more so, finally winning 28 – 7. Finally France, who could be the best of the lot, took 50 points off Wales. This week´s winners seem to be a class better than the other three.

The AGM is fast approaching and those preparing it have done a good job in specifying qualifications. I don´t know who will be making themselves available, let´s hope some good candidates present themselves. As the season rapidly approaches I would repeat an appeal I have made before. The Men´s 7s and 15s as well as the Ladies´ 7s will all be appearing in Europe in the Spring. If the Union gets together its best coaches, administrators and players then all three could be promoted. The 7s´ teams could both get back to the GP-level and the Men´s 15 to the Trophy level. Last year all three had deficiences in administration, preparations and selection, especially on the male side. Last year the Mabon family offered a considerable sum of money to help improve the preparations for the Men´s 15s, if the 4 million provided for the Union was not sufficient. The offer was not accepted although the preparations in no way improved. A huge win against a desperately poor Moldova and a aqueeze past a so-so Luxemburg has perhaps given comfidence to the present set-up. The need still exists in my opinion and the offer still stands.

This season gives Sweden a chance to reassert itself in Europe after a degrading period. Please, please make every effort to achieve this.

HM Sr

Inför 2019

1. Rättelse: Bosse Högberg har på annat håll skrivit att jag är 80 år! Skandal, skärpning Bosse! En elementär kontroll hade gett vid handen att jag inte fyller 80 förrän den 13 december 2019. Tidig Luciauppvaktning efterlyses.

• Rugby i svensk TV. Hamish Mabon kör amerikansk fotboll på ViaSat fram till Superbowl om några veckor. Sedan tar Sex Nationer vid på samma kanal, där Hamish får brodern Allan som bisittare. Allt naturligtvis på svenska. Sedan blir det samma kanal och gäng när VM drar i gång i höst och gissningsvis även OS 7-manna 2020.

Bröderna Mabon har hållit på med sådana uppdrag i flera år nu utan att SRF en enda gång nämnt att högklassig internationell rugby bjuds på svensk TV med pedagogiskt insatta svenska kommentatorer. Att strunta i sådana utmärkta tillfällen att marknadsföra rugby i Sverige var tjänstefel. Jag hoppas att inte SRF på nytt försummar chansen att puffa för sådana sändningar.

ViaSat lär för resten besöka ett Exiles träningspass på Bosön inför 2019 för att göra en blänkare inför Sex Nationer.

• Returning to Exiles and the coming season: Head coach, Henry van Niekerk, feels the club will be stronger this year than last when injuries and national 7s commitments caused havoc with selection. Some of the older stars who have won us seven titles in a row have been mumbling about retirement as they approach 30 but it is felt that they have a few good years left. Exiles brought in what proved to be some very useful players as replacements last year, almost all of whom are still with us. Other newcomers are arriving, some from abroad and some from other clubs, and Henry is confident that we can field two decent men´s teams every week. Exiles will be able to field a full international team in 2019 with 4 or 5 others on the bench. And we will also be entering the 7s once more.  The first Exiles´ training session  this week had a very good turnout of males and females and a few juniors. The ladies will be very keen to regain the title they have lost in the last two finals by a few points.

Allsvenskan will it seems consist of six teams, with Troján being given the chance to remain at the top level. This gives a more balanced league system, with two more games and a team that is only marginally weaker than the other five. Exiles Twos have entered Div. 1 where they could be facing Hammarby. Kalmar Södra, Erikslund and perhaps Uppsala and Karlstad.

Exiles´ men have, as pointed out, won seven titles in a row. It would have been nine if Enköping hadn´t intercepted a certain try for Exiles, run 95 m. and scored a 14-pointer in the second final in 2011. This won them the title with a 5 point aggregate advantage.  Games are won on the pitch, however, and not in fantasy land, so this year we´ll be heading for 8 in a row and not the magic 10, previously achieved by Pingvin in the 90´s and Enköping in the 70s/80s.

Can anyone challenge Exiles this year? It is always dangerous to be overconfident but I´ll stick out my neck and say No. Pingvin have been in the last four finals but have only won one of the eight matches and that by one point. Their best chance was probably in 2017 when they had a number of good imported players from Northern Ireland and where Exiles only won by 7 aggregate points. But last year the gap extended and Pingvin were never in with a chance in either final.

Exiles´ squad is pretty settled while Pingvin and Enköping will no doubt be searching for foreign reinforcements. Pingvin especially are a well organized club with strong finances and we´ll see how well they can recruit to raise the standard of their home grown players.     

Något av ett dråpslag att ordförande Maria Vargö tar time-out och kanske inte kommer tillbaka efter årsmötet i mars. Det pratas om ”personliga skäl” och, om så är fallet, det måste vi respektera. Styrelsearbetet är krävande, tidsomfattande och icke-arvoderat. De som befinner sig mitt uppe i karriären och dessutom har familjeåtaganden kan upptäcka att de inte riktigt har tid att offra flera hundra timmar om året åt denna fritidssysselsättning.

Det har dock antytts att den röra som den avsatta styrelsen lämnade efter sig visat sig vara mera omfattande än man hade väntat sig. Maria och Pasi var visserligen med även i den styrelsen men så vitt jag vet var den avgående ordföranden som styrde med järnhand och med ett betydande inslag av hemlighetsmakeri.

Ytligt sett har den nya styrelsen skött sig på ett bra sätt. Informationen från SRF har förbättrats avsevärt och landslagsprestationerna har också varit något bättre. Men informationen från landslagen har varit bristfällig och det finns flera exempel på administrativa missar som inneburit att det saknats full uppsättning spelare till landskamper eller turneringar. Nästa inga redogörelser för dessa speltillfällen, inga riktiga matchrapporter, inga diskussioner om hur lagen kan utvecklas inför en hårdnande konkurrens. Mänga landslag har haft 5 – 6 ledare med sig, men uppenbarligen ingen som kan få ihop några meningar om vad de håller på med.

Det viskas att det spenderats alldeles för mycket pengar på dessa landslag, men jag har inte sett en redogörelse för dessa utgifter. Det är dock uppenbart att sporten i Sverige inte är tillräckligt stark för att motivera 7 – 8 landslag, vilket jag och andra påpekat åtskilliga gånger.

Landslag som spelade under 2018 var följande:

D U18 7s; D Senior 7s, 15s; H U18 7s, 15s; H U20 15s, H Senior 7s, 15s.

D U18 7s: 2018 fanns bara en Europeisk mästerskapsnivå/ungdoms-OS . Sverige slog ett par nybörjare, BÖR INTE SPELA PÅ DENNA NIVÅ. Möjligtvis som Swedish Vikings om självfinansierat.

D Senior 7s: kom 3:a på Trophynivå efter nedflyttning från GP. Har inte utvecklats det senaste året, glappet till GP ökar. Måste förbättra sina sjumanna färdigheter för att kunna hävda sig.

D Senior 15s: spelat två vänskapsmatcher men deltar inte i nystartade Europeiska Mästerskap (Spanien, Nederländerna, Ryssland, Tyskland) och Trophy (Finland, Schweiz, Tjeckien) Varför inte? Sverige bör kunna slå 4 – 5 av ovannämnda länder. Bör ligga lågt i år, få flera lag och seriematcher i Sverige och anmäla sig till Trophy 2020.

H U18 7s: 2018 fanns bara en Europeisk mästerskapsnivå/ungdoms-OS. Sverige långt ifrån de bästa lagen, bör kanske återvända till Trophy-nivå i år.

H U18 15s: deltar inte sedan några år tillbaka i Europeiska U18 15s. Antagligen tillräckligt starka för att delta på nytt efter några bra vänskapsmatcher Men vi måste få flera spelare och matcher i Sverige.

H U20 15s: spelade sina två första matcher i år med hyfsade resultat. Bör fortsätta, kanske som Swedish U20 Vikings.

H Senior 7s: gjorde hyfsat ifrån sig på GP-nivå, hade stannat kvar om inte Polen hade bjudit på tre årsturneringar. Några bra yngre spelare, men administrationen missköttes. Dags för förnyelse, laget kan inte längre styras från utlandet.

H Senior 15s: två segrar på nivå 3 i Europa, avgörande match mot Ukraina i maj. Ingen chans till uppflyttning om inte ledningen och hälften av spelarna bytts ut,

Möjligtvis kunde detta förslag spara några kronor på landslagsnivån, just nu glider vi för mycket utan att ställa tuffa krav.

Ytterligare en fundering kring SRF´s nuvarande styrning. Den gamla styrelsen utsåg Neil Johnson till Generalsekreterare, den enda arvoderade befattningen. Han har fortsatt i år men det verkar som om GS-funktionen helt övertagits av Pasi. Det har antytts att Neil letar efter en uppgift åt styrelsen, dock utan att helt lyckas.  En fråga som kanske borde ventileras inför årsmötet.

SRF har i år hållit ett större antal möten och rest riket runt för att informera och lyssna på rugbysverige. Men ser vi på den löpande verksamheten går den från katastrof till katastrof. Det spelas mindre än 100 matcher om året mot över 300 för några år sedan. Man kan inte enbart skylla på SRF, men ett krismöte, kanske i anslutning till årsmötet, verkar mer och mer angeläget.