Jag började skriva denna blogg efter första omgången och då var min rubrik: ”Sjumannalagen en besvikelse”. Lyckligtvis väntade jag tills andra omgången var avslutad och då var min syn mera positiv, speciellt när det gäller damerna. Min tidiga negativa syn på damerna grundade sig på att de inte hade en riktig sprinter i laget; gång på gång hann de inte i kapp motståndarna som sprang ifrån när de skapade en lucka och samma motståndare hade inga problem att fånga in svenskorna när de bröt igenom. Våra damers uppbackning och off-loading var också svaga, de sprang ideligen rakt in i motståndarna, hamnade på marken och överlämnade oftast bollen. Svagt motstånd gav Sverige en enkel passage till semifinalen mot Portugal som avgjordes på slutet. Ena bristen var mest påfallande i matchen där Sverige spelade bra men låg under med 5 – 0. Två minuter kvar, Sverige bröt igenom och hade ett ohotat försprång på minst 5 meter. Försvaret hann dock i kapp bollbäraren innan hon nådde 22 m.-linjen och en minut senare i en liknande situationen kunde en portugisiska med lätthet springa ifrån och skapa en 10 – 0 seger.

Tjejerna hade lärt sin läxa till omgång 2 och visade upp ett klart bättre lag. Sprinters kan man inte trolla fram på en vecka men våra stora starka flickor som Minonna kunde springa hårt med besked, utföra tuffa tacklingar och inte minst backa upp bollbärarna. I motsvarande match om tredje plats omgång 2 kunde svenskorna köra över portugiserna och knipa en bronsmedalj. Med 30 poäng från de två omgångarna, lika många som Portugal, blev Sverige placerade fyra som helhet. Varför de missade en (delad) bronsmedalj förblir Rugby Europes lilla hemlighet, tillsammans med en stor samling obegripligheter som de gjort sig skyldiga till under årens lopp. Det gav emellertid två belöningar: en uppflyttning till Championshipnivå nästa år och en plats bland de 12 Europeiska länder som i juli slåss om fyra platser till sjumanna-VM i Cape Town den 9/11 september. Det senare kan nog bli en bro för mycket, men spelar de som de nu visat att de kan, kommer de inte att göra bort sig i Bucharest den 16/17 juli. En eloge till Sveriges lagkapten, Victoria Petersson, som jag tycker var genomgående bäst på plan.

Min ursprungliga besvikelse över herrlaget var dels vilka som hade tagits ut och hemlighetsmakeriet kring förberedelserna. Jag anser fortfarande att 4/5 av de uttagna inte var tillräckligt bra på denna nivå och det framgick tydligast av försvarsspelet där vi ideligen lämnade stora luckor mot rätt så enkla anfall. Det var också tråkigt att konstatera att många av dem som hade överlevt vårt lysande lag från mitten på tiotalet kanske spelade sin sista turnering. ”There´s no sense fighting time” som Don McLean sjunger någonstans och tyvärr börjar det blir dags för en förnyelse. Ett lysande undantag var den 37-åriga Matt Mitchell som inte fick så mycket speltid under första omgången men som startade varje match och stannade länge under omgång 2. Han visade sig vara Sveriges bäste spelare både i anfall och försvar och är fortfarande med hästlängder Sveriges bäste klunghalva. Familjen Melander delade på gracerna under de två dagarna. Alex började bra som vanligt men verkar lite bräcklig och spelade mindre på slutet. Brodern Dennis som fick mycket mera speltid dag 2 sprang ifrån alla som ytter och stod för minst 5 försök. Han lär ha ägnat sig mest åt sprintträning i våras och det märktes. Axel Kalling-Smith verkar ha lagt till lite muskel, vilket gör han ännu mera svårstoppad. Synd att han spelade mest i klungan men det var främst där Sverige hade sina brister.

Sverige spelade dock bättre under omgång 2 och skapade många bra försök. En snöplig förlust i sista matchen mot Croatien gav de bara en sjätte plats totalt, ett steg bättre än i omgång 1. När de stora länderna är borta nästa år bör vi satsa reellt på en uppflyttning.