Flera olika aktiviteter att skriva om.
Först SM-finalerna för sjumanna. En eloge till dem som haft ansvar för genomförandet av finalerna i Enköping och Malmö. Förbundet har haft ett helvete att lösa alla uppkomna problem och det hedrar dem, inte minst tävlingskommitténs ordförande, Niclas Jaråker, att man lyckades få ihop 8 damlag och 6 herrlag till finalerna.
Turneringarna sköttes bra med fin TV-bevakning och goda domarinsatser och man kan nu med tillförsikt se fram emot spännande 15-manna serier.
Negativt har varit klubbarnas sätt att agera när det gäller ”gästspelare” och plötsliga avhopp. Jag har tidigare nämnt att ansvariga för såväl herrarnas som damernas sjumanna landslag inte har dragit sig för att plocka” lediga” ur aktuella landslagstrupperna som tillfälliga förstärkningar till de egna klubblagen. I ena fallet lönade det sig eftersom det bidrog till att Enköping lätt vann herr-SM; i andra fallet tror jag att de flesta oberoende såg med tillfredsställelse hur Kalmar Södras plocklag förlorade i semifinalen mot ett riktigt klubblag, Pingvin, som fortsatte att vinna SM-guld.
Herrturneringen i Enköping höll en hygglig standard, fast man är lite orolig för hur det kommer att gå för Hammarby i år. De förlorade alla sina matcher inkl. mot de tre lagen västerifrån. Enköping och Exiles var nog bättre än de andra, fast både hade problem mot Göteborg Dag 1. I sista round-robin matchen vann Enköping lätt mot Exiles som gjorde upprepade fel, medan Spartacus kom ut starkare Dag 2 och slog Göteborg. Semifinalerna blev då Enköping – Göteborg och Exiles – Spartacus, men lagen från Göteborg hade inte mycket att sätta emot.
Spartacus slog Göteborg för att ta bronspengen och sedan var det dags för den väntade finalen. Spänningen uteblev dock, Enköpings anfall var klart bättre och deras försvar var också starkt. 31 – 0 talar sitt tydliga språk. Bortsett ifrån sina inlånade spelare hade Enköping ett fynd i argentinaren Hernan Gispert Bertona, som stod för nästan alla av Enköpings försök Dag 2. Exiles, säkert i likhet med många andra lag, hade problem med skador, Covid-19 och semestrar och förlorade sitt hemliga vapen Sean Burke efter tre minuter Dag 1.
Exiles återvänder till Enköping nästa vecka då man sparkar i gång 15-manna. Jag tror det blir betydligt jämnare då.
Jag följde inte alla matcher hos Damerna, men mitt intryck var att standarden inte var så hög. Det blev många jämna matcher med låga poängtal där alla verkade slå varandra. Till sist blev semifinalerna Exiles – Vänersborg och Kalmar Södra – Pingvin. Två jämna matcher där segrarna blev Vänersborg och Pingvin. Det blev Pingvin som tog hem segern och SM, medan Kalmar Södra tog bronspengen mot Exiles, som med stor möda hade fått ihop 11 spelare till turneringen.
Om vi skall fortsätta analysera svensk sjumanna hade Sverige tre lag med i Europa. Alla spelade på Trophy-, dvs andra nivån. Serierna hade stuvats om en del då de flesta länderna från Sex Nationer hade hoppat av. Det innebar att Trophynivån hade försvagats något då några av Sveriges starkare konkurrenter hade flyttats upp till Championshipnivån.
Vårt damlag var i stort sett det vi kan uppbringa och Sverige slutade trea men en bra bit efter Ukraina och Tjeckien. Medan vårt lag höll ungefär samma standard som de två senaste åren är det uppenbart att vi passerats i spelstyrka av Tjeckien som gjort stora framsteg, medan Finland hunnit i kapp. Även en granskning av spelet på Championshipnivån ger vid handen att många av våra gamla motståndare utvecklats positivt. Vi håller på att trampa vatten och kommer inte att nå upp till nästa nivå utan en reell satsning och förbättringar.
På herrsidan höll vi även här samma nivå som på senare år, men det är klart att motståndarna börjar dra ifrån, Vi kom 4 av 12 lag, men låg en bra bit efter Tjeckien, som även här gjort stora framsteg och flyttas upp till Championshipnivån, Belgien och Ukraina. Vi fick stryk ett par gånger av Israel som också var på frammarsch. Vi kan nog få ihop bättre lag än vad vi ställde upp med i år, men även här krävs en reell satsning om vi skall kunna konkurrera om uppflyttning. Vårt lag bestod i stort sett av spelare från två klubbar och jag tror att nätet måste vidgas om vi skall kunna få ihop vårt bästa lag.
Slutligen hade vi ett U18-lag som hade några bra spelare men andra som inte räckte till på internationell nivå. Laget bestod av 7 spelare från Erikslund och 5 från Malmö. Ett krav var att alla skulle stå för egna kostnader, vilket förklarar truppens sammansättning. Jag ser detta som oacceptabelt; skall vi skicka ett lag skall det ske på förbundets bekostnad. Har vi inte råd med det skall vi inte tillåta att spelarnas föräldrar skall köpa landslagsplatser. Att det inte spelas en U18-serie i landet talar för att vi inte skall skicka ett sådant lag ute på internationella äventyr. Läser Ni min bok om Exiles och svensk rugby ser Ni att det fanns 16 U18 lag som deltog i seriespel på 1980-talet.
Sverige började hyfsat Dag 1 men tröttnade reellt, förlorade mot Kroatien och Turkiet och slutade 8:e av 12 lag. Några i gruppen 9 – 12 var rena rama nybörjare. Gör inte om sådana dumheter tills vi har något som liknar ett seriesystem för åldersgruppen i fråga.
Några rader om rugby-OS som missköttes på samma sätt som i Rio. Betalning för att se matcherna, 30” mellan matcherna, turneringar utsträckta till 3 dagar och värst av allt inga kommentatorer, ingen bakgrundsinformation, inga kameramän som hade sett en rugbymatch förut. OS vill uppenbarligen styra allting själva och World Rugby verkar rädda för att säga ifrån. Rugby är fortfarande på prov när det gäller OS-status och då vill man inte reta de allsmäktiga OS-gudarna.
OS-rugby är som ett sämre skött HSBC-veckoslut med ett par svagare länder med för att ge världstäckning. Ingen missunnar Fiji ett nytt OS-guld på herrsidan. Det var inte det starkaste Fiji-lag som man har sett men de tog alla sina chanser och var en aning bättre än Nya Zeeland som tog silvret. Storbritannien som knappt fick ihop pengar till två lag spelade rätt trögt men med lite tur fick spela om 3:e plats mot Argentina. Sydamerikanerna var tekniskt mycket skickligare och var väl värda sin bronspeng.
På damsidan verkade Nya Zeeland vara överlägsna men i semi mötte de Fiji som på nolltid blivit lika skickliga som sina manliga kamrater. Det var på vippen att NZ skulle förlora matchen men flera straffar mot Fiji under förlängning hjälpte dem att vinna på sudden-death. Det blev lite lättare för dem i finalen mot Frankrike som hade kämpat hårt för att ta sig ditt. Storbritannien som även på damsidan hade lite tur att ta sig till en match om 3:e plats blev utklassade av Fiji som mycket rättvist fick åka hem med en bronsmedalj. SBs bästa spelare var med bred marginal walesiska yttern Jasmine Joyce som gjorde nästan alla försök och som kämpade frenetiskt i försvar. Hon sprang ifrån Sverige också för 3-4 år sedan då Wales – Sverige möttes i Europa.
Bortsett ifrån framtidens Fiji skall man hålla ett vaket öga på Kina på damsidan som också verkar göra stora framsteg.
Till sist några rader om British Lions. Nu avgörs serien på lördag; Lions vann knappt i första matchen medan Sydafrika dominerade i andra halvlek i andra matchen och vann klart. Tidningarna letar desperat efter nyheter då varken coachen Warren Gatland eller spelarna säger knappt någonting till pressen. Till sist blir det eviga nonsensberättelser om Rassie Rasmussens vattenflaskor. Ingen noterar att den som ideligen springer ut med vatten och ”kicking tees” är Lions kicking coach Neil Jenkins. Det verkar inte finnas några spännande figurer i Lions uppsättning heller och några har börjat antyda att matcherna är rätt så tråkiga. I andra testmatchen sparkade SA bollen 35 gånger, vilket ger ett lotteri om bollinnehav varannan minut. Inte så spännande.
Hamish och Allan har av oliks skäl fått i uppdrag att kommentera matcherna på engelska åt Viasat och det gör de lika skickligt som på svenska. Vi inom familjen har konstaterat att Hamish som har bott i Stockholm hela sitt liv pratar engelska med lätt irländsk brytning. Vi som har skotskt påbrå upplever en viss förvirring.