Rugby in Sweden and Europe

Det har varit en lång väntan men saker och ting börjar hända i svensk rugby. Först handlar det om SRFs Årsmöte den 31 maj. Jag skrev förra gången att mötet inte kunde bli av då räkenskaperna inte skulle vara klara i tid. Det var riktigt, men mötet skall tydligen hållas ändå. Sen får vi se om ansvarsfrihet beviljas. Nästan en helt ny styrelse är föreslagen och det är inte en dag för tidigt. Valberedningen har föreslagit Henrik Skogh som ordförande, en nyss pensionerad 60-åring. Henrik är civilingenjör med dessutom studier i företagsekonomi och har i årtionden haft kvalificerade befattningar inom näringslivet. Nu får han mera tid till annat. Han var en av de första Exiles att spela för Sverige och blev så småningom Stor Grabb. Han var manager för Exiles A-lag förra året då de vann sitt 20:e SM. Ett bra val, tycker jag.

En positiv utveckling för ungdomsrgby i år. Helt genom klubbarnas ansträngningar och inte förbundet. Det finns en serie för U18 och U16, båda med fem lag, första gången på årtionden det har funnits rikstäckande serier på ungdomsnivå. En viktig utveckling är att det skall vara riktiga XV-manna matcher med normal speltid. I år har man fått slå ihop vissa lag men nästa år är förhoppningen är att enskilda klubbar kan stå på egna ben. Förra veckan spelade Malmö 0avgjort 19 – 19 mot Exies, medan norröver slog Hammarlund Uppköping med några poäng. Sedan finns ett lag från Västkusten. Exiles U-16 åkte också ned till Skåne där de slog Malmö med 48 – 0. Exiles hade 50 ungdomar som åkte söderut til de två matcherna. Bra gjort Karl Stein, som lär vara hjärnan bakom dessa serier.

Tillbaka till seriespel. Alla har kommit i gång nu i helgen bortsett ifrån de två matcherna i Superallsvenskan. Totalt är 24 lag med i seriespel i år, vilket är en viss förbättring. Samtidigt spelar Sverige en vänskapsmatch mot Kanalöarna Jersey och Guernsay. Sverige har inte tagit med sitt allra starkaste lag. Exiles har sex spelare i truppen, fyra som startar. Det kan nog vara en ganska jämn match. Samtidigt åker Exiles ned till Köpenhamn för en jubileumsmatch mot danska mästarna Fredriksberg som fyller 50 år. Vidare drar Allsvenskan i gång och Exiles B har en match i Uppsala och har ett C-lag som spelar i 10-manna turneringen i Stockholm på söndag. Sammanlagt 6 + 23 + 23 + 10 = 62 spelare i helgen. Vi får se hur det går. Jag vågar inte sia hur det går i för olika seriematcher i helgen; väldigt få lag har visat vad de går för. Vi får hoppas att många matcher visas i TV.

Gratulerar till sist Kalmar Södra som skötte en bra 10-manna turnering. Exiles B åkte ned och förlorade finalen 14 – 12 mot ett blandat lag från Enköping och Trojan. Jag hoppas att flera lag ställer upp nästa år och gör turneringen till ett lockande inslag varje år.

Landskamperna över för första halvåret, ytterligare ett par tre veckor innan seriespelet  påbörjas. Vad har vi att se framemot?

Först landskampen mot Polen. Jag antydde innan att det skulle kunna vara en jämn match och det blev det förstås, 29 – 25 till besökarna. Polen var kanske en aning bättre men det är inte otänkbart att Sverige hade kunnat vinna. De vann 5 försök mot 3, men det kan hävdas att vi skänkte bort tre av våra insläppta försök. Jag har sedan ett par år tillbaka hävdat att vi har flera bättre spelare än de som har ställt upp i denna kampanj. Sverige spelade nog sin bästa match under säsongen, men det är lite drygt halva laget som tacklar först, slåss om bollen, skapar chanser och gör poäng. Jag tror att vi alla genom okulär besiktning kan identifiera vilka som inte tillhör den gruppen. Grattis till Axel Kalling-Smith med sina 22 försök, som nu passerat Ian Gowland som ledande försöksgörare  i landslaget. Och grattis till Tim Johansson som matchen innan nådde sin 50:e landskamp. Jag tror att det är endast Niklas Jaråker och Kari Tapper som tidigare passerat den gränsen, samtliga från den tidigare dominerande klubben, Enköping.

Sverige blir kvar på Trophynivån i Europa, där huvudmotståndare blir Tyskland, som lär ha haft vissa administrativa problem i år. Det grämer mig inte att vi missade befordran till Championship, vi är nog inte riktigt på den nivån än, även om det hade varit en bragd. Vi får bevaka hur det går för våra besegrare när de möter Georgien, Rumänien osv på tidig vår 2026.

Den avslutade kampanjen bör vara ett lämpligt tillfälle att se över laguppställningen till hösten. Det är skrattretande att halva laget spelar i gärdsgårdserier i utlandet och att många andra kommer från lag som inte vågar spela mot vår inte alltför skrämmande lag i superallsvenskan. Låt oss uppleva faktiska kvalitetsskillnader mellan inhemska och utländska behöriga spelare i ett par träningsmatcher till hösten. Många av de utländska har aldrig spelat mot ett svenskt lag eller ställts mot svenska konkurrenter. Och låt oss sikta på framtiden och inte förlita oss på bra spelare som gjort sitt. Det dröjer nästan sex månader innan innan landslaget ställer upp på Trophy 2025-26. Men redan om två veckor skall Sverige åka till en av de mindre kanalöarna, Guernsey för att spela något slags ”landskamp”.  Jag antar att något skall firas, värdarna betalar, men vad är det som ger landslagsansvariga rätt att i hemlighet ordna sådana meningslösa matcher, strax innan säsongens försenade start?  Guernsey har 60 000 invånare och spelar på fjärde nivån i England, vilket tyder på en relativt låg nivå mot ett landslag. Jag kan fortfarande inte hitta ett ord om matchen från  SRF eller på något annat ställe.

 På damsidan är situationen mycket me ordna sådana aktiviteterra problematisk.  Seriesystemet i Europa har varit en enda röra de två senaste åren, dels p g a OS och dels för att lagen från 6N kommer oc går som de vill. De senaste två åren har gett fyra lag som spelat i Championship, Spanien, Nederländerna, Portugal och Sverige, ingalunda Europas bästa lag. Spanien har varit starka sedan länge medan Nederländerna och Portugal blivit  klart bättre. De enda som i bästa fall trampat på samma ställe under den perioden är Sverige. Trots flera spelare numera i England och övriga Europa är det klart att vårt landslag inte gått framåt. I de sex enkelseriematcher som spelats de två senaste åren i Europa har Sverige släppt in 60 poäng i snitt per match inkl.  två 90 poängare. För egen del har de presterat två straffsparkar, 6 poäng, på dessa sex matcher! Sverige har inte utvecklats nämnvärts de senaste åren, medan ett tiotal europeiska länder har. Det handlar om de 6N, dessa tre länder och ett par andra. Förklaringen är i huvudsak professionalism. Samtliga sex nationer är professionella, åtminstone i huvudsak, och det märks. Standarden  har höjts avsevärt och glappet till de andra har ökat påtagligt. Sverige har förvisso flera som spelar utomlands mot viss ersättning, men jag vet inte om det finns en enda som försörjer sig på att spela rugby. Det vore intressant att få i gång en offentlig debatt om detta. Länder på blygsamamatör nivå för några år sedan, t ex Irland,  ransakade alla andra sporter för att hitta lovande idrottskvinnor och blev bland de ledande nationerna i världen. Flera andra har gjort liknande. Men det kostar pengar och SRF har inte sådana pengar. En halvproffsgrupp om 25 spelare som får 10.000:- i månaden skulle kosta närmare 4 miljoner SEK om året, en stor del av SRFs budget. Europa har i år bara haft en Trophyserie, även där omfattande 4 lag, vilket innebär att endast 8 Europaländer spelat XV-manna rugby i år. Mot detta kan nämnas att det finns över 30 länder som anmält sig till årets europeiska sjumannaturneringar för damer.

Årsmötet för svensk rugby borde ha hållits för en vecka sedan men sköttes upp till den 31 maj p g a att revisorerna inte hade fått räkenskaperna till granskning. Men det lär vara så att ingenting händer och det kan inte bli ett årsmöte då heller. En tanke kan vara att snart rösta in en ny styrelse samtidigt som förra årets verksamhet förpackas  och behandlas vid ett senare tillfälle. Två miljoner betalades ut i löner förra året; det vore intressant att veta vilken valuta svensk rugby fick för dessa pengar.

En kort notering om Sveriges herrlandslag för sjumanna. Anders Svärd och jag åkte ut till Gubbängen för att kolla hur förberedelserna går inför Championshipturneringen. Det såg rätt bra ut med över 20 kallade, en blandning av unga och gamla. En glädjande nyhet var att Axel Kalling-Smith i år även ställer upp på 7-manna. En klar förstärkning.

De som med glädje noterade att jag inte hade skrivit på ett bra tag får tyvärr finna sig att jag återupptar mitt bloggskrivande, åtminstone avseende denna säsong. Bakgrunden till den långa pausen var att jag jobbat frenetiskt med att avsluta en ny upplaga av min bok om arbetspsykologisk testning. Nu är jag klar och boken lämnas in till trycket i dagarna. Denna fjärde upplaga är nu över 800 sidor och som 85-åring är det nog mitt sista alster. Men bloggandet kan jag fortsätta med ett litet tag till.

Förra säsongen

När jag pausade var 2024-säsongen i stort sett avslutad. Exiles hade redan hunnit ikapp Enköpings till synes oslagbara rekord på 20 SM-titlar, medan damerna med lite större möda behöll sin SM-titel och utökade sitt försprång till de andra konkurrerande damlagen.

Exiles B-lag vann Allsvenskans Norra Del, men semifinalen mot Lugi sammanföll med mitt barnbarns bröllop, halva laget var borta och Lugi vann då 4 minuter av andra matchen återstod. De vann även finalen i en ny jämn match mot Erikslund medan Malmö, sin vana trogen, lämnade w.o. då de hade behövt möta Exiles B om tredje plats i Stockholm.

Herrlandslaget fortsatte sin segerbana med vinster mot Tjeckien, Kroatien och Litauen, mera därom senare, och kunde se fram emot en avgörande match mot Polen i vår.

Säsongen 2025

Och nu är vi framme vid 2025 efter en rad problem inför säsongen. Det dysfunktionella förbundet kom med det hårresande förslaget att fram till sommaren skulle säsongen endast bestå av 7- och 10-manna matcher! Ett problem i sammanhanget var att inget lag ville flyttas upp till Superallsvenskan och det var inte alls säkert att de fyra befintliga lagen ville fortsätta. Elefanten i rummet var förstås Exiles, som i snitt gjorde 54 poäng per seriematch under 2024, samtidigt som det var klart att Exiles B var jämnstarkt med de bättre allsvenska lagen.

Till sist ställde Exiles, Spartacus, Enköping och Pingvin upp på nytt, men med färre matcher och ett slutspel. Och glädjande nog fick vi två nya lag i den Norra allsvenskan, Attila och UKRI. Attila är bland Sveriges äldsta klubbar, de fyllde 75 år nyligen, och är välkomna tillbaka till seriespel. UKRI, som spelade en hyfsad match mot Exiles B förra året, blir första laget från Norrland att delta i seriespel; jag tror att hela rugbysverige önskar dem välkomna.

På damsidan hade vi alldeles för många ojämna resultat 2024 och till sist har vi sju lag som ställer upp i år. Skåne Ladies upphör men nu är det endast Lugi som avser att spela SM medan Malmö och Pingvin lämnar seriesystemet. Det gör även Hammarby. Det bör bli jämnare matcher i år men stora ytor i Sverige har inga aktiva damlag. I praktiken får vi max 120 damer som 2025 deltar i seriespel varje vecka.

Klubbarna har varit rätt så förtegna om förberedelserna. inför säsongen. Enköping har antytt att det blir ett ungt lag i år och Spartacus meddelade att det t o m kunde vara svårt att få ihop en tillräckligt stor trupp. Pingvin jobbar för fullt med att slutföra sin jättefina nya anläggning, men har inte haft det så lätt på sistone att rekrytera bra spelare från annat håll.

Exiles perspektiv

Jag skriver denna blogg utifrån ett Exiles perspektiv; det känns mycket bra att se den positiva utvecklingen inom klubben men samtidigt oroväckande att notera den relativa svaghet som konstaterats hos flertalet konkurrenter. Exiles herrar har i stort sett samma spelaruppsättning som förra året men har samtidigt fått 20 nya spelare, vilket utgör sammanlagt 90 herrseniorer som anmält intresse för våra två herrlag.  Av dessa har redan 80 varit ute och tränat vid minst ett tillfälle. Och flera av våra U18 från förra året kommer nog att ingå i B-truppen. Under vintern har Exiles administration förstärkts och det finns numera en stabil kår av tränare och spelare som kommer att utgöra stommen i  B-laget. De 90 herrspelare som har angett ett klart intresse för att spela i år räcker gott och väl till att få ihop 2 x 23 spelare varje vecka. B-laget har redan ett drygt 20-tal som tränar ihop ett par gånger i veckan och mycket tyder på att laget blir betydligt starkare i år. A-laget blir fortsatt starkt och det är svårt att se hur någon av de tre konkurrenterna plötsligt kan placera sig före dem i Superallsvenskan. Jag hoppas dock att jag underskattar motståndarna och att det blir en underhållande och jämn serie. De fyra lagen lär ha samsats om en egen TV-bevakning där alla intresserade kan följa utvecklingen.

Damsidan lär också ha en stabil trupp om 30 personer. Deras enda svaghet förra året var att de saknade en riktig sprinter, men i övrigt var laget skickligare och mera målmedvetet än jag sett på länge. Det blir nog Enköping, Vänersborg och Lugi, kanske med förstärkningar från övriga Skåne, som i första hand slås om SM.

Herrlandslaget

Herrlandslaget har haft två bra säsonger i rad. De förlorade endast mot Schweiz 2024 men vi blev nog alla skrämda när uppflyttade Schweiz förlorade med 110 poäng mot Georgien i högsta serien i år. I nedflyttningsmatchen mot Tyskland för ett par veckor sedan gjorde dock Schweiz sensation genom att slå motståndarna 20 – 17 med en droppspark som avslutade matchen. Det blir således Tyskland som flyttas ned till Trophyn i höst. De två obesegrade lagen på den nivån är Polen och Sverige och ett av dessa skall flyttas upp till Championship 2026. Stommen i det svenska laget har varit oförändrad sedan ett par år tillbaka och uppenbarligen är stämningen god inom truppen, med till synes gott om utrymme för träningsläger, etc. De har slagit Kroatien, Litauen och Tjeckien i höstas, med god marginal mot K. och L., men med endast 6 poäng not Tjeckien. Av en händelse har Polen slagit samma tre lag, men även där med problem mot Tjeckien som de bara slog på övertid. Sverige vann med aggregerade poäng 130 – 66, medan Polen fick 120 – 55, nästan identiska poängskillnader. Båda har spelat mot det svagaste laget Luxemburg de två senaste veckosluten och de möts sedan i Trelleborg nu på lördag.

Vid turneringens inledning i höstas var jag rätt övertygad om att Polen skulle vinna Trophy med viss marginal men efter deras match mot Tjeckien är det klart att de har sina brister. De har förmåga att göra många försök, men släpper in rätt många poäng också. Samma sak gäller för Sverige; de har 5 – 6 spelare som gör nästan alla poäng, men när bänken kommer in dyker luckor upp överallt.

Min uppfattning sedan i höstas är oförändrad; Sverige ställer upp med 7 – 8 mycket bra spelare, 7 – 8 hyfsade och 6 – 7 som IMHO i dagsläget inte riktigt räcker till i landslaget och det är den sista lilla gruppen som kan avgöra på slutet av jämna matcher. Vi har fyra lag i Sverige som är klart bättre än de andra och av dessa har vi minst 60 spelare som är behöriga att spela för Sverige. Mot Luxemburg hade vi 3 från de överlägsna mästarna Exiles, inkl. en 38-åring som sällan tränar med Exiles och som ställer upp ibland för vårt B-lag, 2 från Enköping och inga från Spartacus eller Pingvin. I lagen från lägre serier har vi 2 från Malmö, som inte kunde få ihop ett lag vid förra säsongens slut, 2 från Kalmar Södra som inte haft seriespel sedan 2023, 1 från Erikslund och 1 från Lugi. Det blev således fyra spelare från Superallsvenskan och 7 från i bästa fall Allsvenskan; vad är det här för trams?

De 12 återstående medlemmarna i truppen spelar i utlandet. Sex av dessa är behöriga genom familjeband, men har aldrig bott i Sverige medan sex är ”infödingar” som för tillfället spelar i utlandet av ekonomiska skäl eller i samband med studier. Dessa senaste sex får gärna spela för Sverige om de anses hålla måttet; de sex med familjeband har mycket svagare beröring med svensk rugby. Jag ser det som ett befogat krav att dessa spelare är klart bättre än övriga behöriga. Min uppfattning är att bara Axel Kalling-Smith och Mattias Nilsson numera tillfredsställer det kravet. Axel har varit outstanding sedan flera år tillbaka och Mattias var något av en sensation när han kom in som klunghalva i våras. Det skrevs inte en rad om varför han inte var med i truppen i höstas, men nu är han tillbaka. Den som ersatte honom i höstas var tidigare uthalv Jack Tatu som också gjorde en mycket bra insats. Men Jack var borta från truppen, än en gång utan förklaring! Lyckligtvis är han nu tillbaka till sista matchen.

Truppen var tillräckligt bra för att slå bottenlaget, Luxemburg. Dessa är dock inte dåliga; de hade gjort 85 poäng i sina fyra matcher dittills, kämpade rätt bra mot Tjeckien och fick oavgjort mot Kroatien. Mot Sverige fick de ett bestående rött kort efter 16”, en pelare, och det påverkade deras spel väsentligt, Robin F. gjorde två av sina enklaste försök i en lång och framgångsrik karriär efter vidöppna överlappningar i kedjan och Sverige ledde 24 – 13 i halvtid, Sedan spelades 20 minuter, men utan att Sverige kunde bryta igenom; till sist sprack  det trötta försvaret och Sverige gjorde 5 försök, 33 poäng, på 15 minuter. Ändå orkade Luxemburg komma igen och lägga ett sista försök. Det blev således 55 – 18 och en till synes enkel seger. Men det blev långa perioder då Luxemburg spelade jämnt med sina 14 man.

Många var intresserade av hur Luxemburg skulle klara sig mot Polen i veckan. Storseger eller jämn match? Även här blev det en jämn match under långa perioder. Luxemburg började bra, gjorde två försök och ledde fortfarande 10 – 6 i halvtid. Polen fick ett försök efter 43” och tog ledningen 10 – 13. Båda lagen hade sina chanser men nästföljande halvtimme gav endast två straffar till Polen Då 8 minuter återstod blev det således 19 – 10 till Polen, medan Luxemburg ledde med 2 – 1 i försök. Polen samlade sig de sista minuterna, gjorde två försök, och fick slutresultatet 31 – 10, vilket inte riktigt avspeglade händelseförloppet. Jag blev aldrig riktigt klok på Polens strategi. De var något starkare i klungan men ideligen sparkade på mål, i stället för att försöka driva över från ett fem-meters inkast. De var slarviga, nonchalanta och ibland verkade vara oengagerade. Kan det tänkas att de inte var så roade av att återvända till Championship och sex tämligen säkra förluster?

Av Polens sista match för ett år sedan på Championshipnivå mot Belgien, som de förlorade 34 – 8, var det bara 4 spelare som startade mot Luxemburg förra veckan. Jag tyckte att Polens lag för ett år sedan var bättre än årets variant och det var det som fick mig att tro att ett inte alltför övertygande svenskt lag inte skulle ha en chans mot dem. När man ser hur Sverige för ett par veckor sedan slog Luxemburg 9 – 2 i försök (mot Polens 3 – 2) blir man mycket mer fundersam. Jag är fortfarande övertygad om att vi har ett halvt dussin svenska spelare som är bättre än de som numera ingår i truppen, men vi har många utmärkta spelare som kan göra försök på denna nivå. Jag tror att Sverige på hemmaplan har en chans och hoppas naturligtvis att de lyckas. Att möta Georgien som inledning till nästa säsong kan vara en hemsk upplevelse men att spela på den nivån, ett steg under 6N, kan ge enorm PR till rugby i Sverige och kan locka framstående idrottsmän och kvinnor till vår sport, samt förhoppningsvis även mera pengar. 

Damlandslag

Jag är mera orolig inför matchens andra landskamp, damerna mot Portugal. De som följer damrugby vet att standarden på både 7- och 15-mannanivån har höjts enormt. En del av förklaringen är naturligtvis att många länder numera betalar sina spelare, vilket ger dem helt andra möjligheter att träna och att tekniskt förbättra sitt spel. Sverige har inte möjlighet att betala sina spelare och som amatörer har vi ingen chans att slå professionella. Sverige spelar på Championshipnivå, men hela upplägget är dåligt för närvarande. Championship har 4 lag, Trophy har också 4, och den lägsta nivån har 6. Sammanlagt således 14 lag, mindre än hälften av alla länder som tillhör europeiska delen av World Rugby. De tre 7-mannanivåerna har 32 deltagande länder inkl. 4 från 6N.

Högsta nivån består av Spanien, Portugal, Nederländerna och Sverige. Dessa tre andra länder är alla på väg uppåt inom rugby som helhet och jag har en känsla av att alla tre går mot en professionalisering av damrugby. Det talar för att vi kommer sist i gruppen och flyttas ned till Trophy inför 2026. Sverige spelade förra veckan nog det bästa laget utanför 6N, Spanien, och hade som väntat svårt att hävda sig. Det kan ju hävdas att även Sverige numera har proffsspelare; vi har haft ett tiotal som har spelat utomlands på senare år, t o m några på den högsta serien i England. Flera spelare där är dock redan arvoderade av de brittiska landslagen och jag tvivlar på att de som kommer från övriga Europa får särskilt många tusenlappar i månaden under säsongen. Kan ha fel förstås, alla tycks vara mycket förtegna om sina ekonomiska förehavanden.

Sverige ställde upp med ett hyfsat lag inkl. flera som spelar utomlands men de räckte inte riktigt till. De klarade sig någorlunda en halv timme, men fick ett gult kort och plötsligt öppnade slussarna. 12 – 0 blev 29 – 0 vid halvtid. Andra halvlek blev spansk dominans och till sist blev det 40 poäng till, 69 – 0 som slutresultat.

Veckan innan hade Spanien börjat mästerskapet med en seger mot Portugal, 19 – 7, ett bra resultat för Portugal. Sedan blev det en match mellan Nederländerna och Portugal. Den första halvtimmen blev jämn och sedan fick Nederländerna sitt första försök. De pressade hårt fram till halvtid, men Portugal försvarade sig tappert och det blev 7 – o vid pausen. Men därefter med vinden bakom sig och betydligt större fysiskt blev det Nederländerna som dominerade, gjorde ytterligare fem försök, och vann till sist 40 – 5. Spanien/Mederländerna verkar vara en klass bättre och matchen mellan Sverige och Portugal nu på lördag avgör vilka som åker ur högsta serien. Jag hoppas jag har fel men jag har en känsla av att Portugal är en aning starkare.

Min fru och jag, tillsammans med Anders Svärd,utgör en liten delegation från Exiles för att stödja våra spelare och för att gratulera Pingvin till sin fina nya anläggning.

Jag skrev förra veckan att om K. -S., Ale, Theo och Alfred spelade bra borde Sverige vinna. De gjorde det och gjorde eller skapade Sveriges tre försök, främst genom egna ansträngningar; det räckte för en knapp seger.

Jag upprepade samma budskap inför gårdagens match mot Litauen och det blev precis samma utfall fast mera övertygande, 6 – 3 i försök, 46 – 19. Och vilka var det som gjorde försök denna gång? Jodå, samma stjärnor som tidigare, även denna gång främst genom egna ansträngningar. K. – F.s styrka hjälpte honom forcera en bana  över mållinjen två gånger, och Ale, Alfred och Theo sprang alla 50 meter för individuella bragder. Och det sjätte försöket? Äntligen kom Dave Hill in på plan och gjorde försök första gången han vidrörde bollen. Som ledande försöksgörare i Sverige borde han ha startat båda dessa matcher. Bland stjärnorna bör man kanske lägga till Jack Tatu som hade en utmärkt match med hand och fot.

Sedan hade vi flera spelare som inte håller internationell standard. Sverige är i akut behov av minst en pelare, och två i andra ledet. Larsson håller i bästa fall en halvlek och Wadden var sämre än vecka innan. Han tog två rena inkast och slog bollen tillbaka tre gånger med ena handen. I övrigt, liksom veckan innan, syntes han knappast. Det skulle inte heller skada med en, kanske två, flankers, fast Terry Frixell, som är halvpensionerad, hade en bra march i går. I backarna är det dags att stuva om halvbackarna, fast Tim har fortfarande vältimade passningar. Och vart tog förra årets stjärnskott, Mattias Nilsson, vägen? Dave Hill bör starta  och Axel Quarnström bör få chansen att visa vad han kan, om han inte tröttnat.

Nu kommer matcher mot de två sämsta lagen, Kroatien och Luxemburg och sedan avgörandet på hemmaplan i april mot Polen. Jag har antytt att Polen är bättre än de andra lagen på Trophynivån, men de ligger nu efter Sverige i rankingen efter ha förlorat alla 6 matcher på Championshipnivå. I sista matchen om nedflyttning förlorade de 54 – 7 mot Nederländerna. Vårt nuvarande lag räcker nog inte för att slå Polen, men vårt bästa lag skulle kunna göra det.

Endast en förändring i Sveriges första laguppställning i matchen mot Litauen  borta. Tre reserver är borta från förra veckan: Nilsérius, Quarnström och Ahlgren. Inga av dem fick spela mot Tjeckien och det skulle inte förvåna mig om några av dessa tackade för sig och avstod. Nahas går in direkt från start på bekostnad av  Cordes som skickats till bänken. Oliver Nilsson, numera vid Amsterdams Universitet, går in som ersättare för Ahlgren och Dave Hill  tar Axel Quarnströms plats. Nilsson som är 20 år har spelat 3 matcher för Malmö i år som Nr 8 och center (och har gjort 5 försök). Hill , som tillsammans med Quarnström leder försöksserien överlägset i Sverige, borde naturligtsvis spela från start, men ledningen är tydligen nöjd med uppställningen mot Tjeckien, med ett undantag.

Det innebär att vi än en gång ställer upp med ett lag med 9 – 10 bra spelare och 5 – 6 av icke-internationell nivå. Min prognos från förra veckan blir således oförändrad: våra bra spelare kan skapa försök, men våra sämre spelare medför risker att vi kan förlora knappt. Litauen är kanske en aning starkare än Tjeckien i klungan och de har också en kreativ kedja. Det är risk att även denna gång blir det en jämn match med Sverige som knappa favoriter.

Ett litet tillägg avseende Hedersordförandes pris: vid moget övervägande har vi bestämt att även Magnus Andersson från Göteborg skall få ett hedersomnämnande, diplom och 2 500:- i prispengar. Gratulerar!

I år är det 5:e året priset delas ut och glädjande nog har fler nomineringar kommit in än någonsin. Alla syftade på människor som agerade bakom kulisserna och utan vars hjälp klubbarna och svensk rugby inte skulle fungera. Det är rörande att inse hur många trotjänare som finns inom vår och säkert andra sporter och det är en glädje att kunna dra fram några av deras insatser i rampljuset. Man skulle vilja belöna alla som nominerats, men någon nedbantning måste göras. Gallringen har i första hand skett om den nominerade har agerat även utanför den egna klubben och det har inneburit att vissa som gjort riktigt fina insatser fallit ifrån. Till sist har jag och mina rådgivare kommit fram till följande val:

Hedersordförandes pris: två allvarliga skador inträffade vid säsongens slut. I Hammarbyfallet var det en spelare som slutade andas och som fortfarande ligger nedsövd på sjukhuset. Flera Hammarbyspelare har inför denna sorgliga händelse föreslagit klubbtränaren Johan Westermark till priset. Han bidrog till första hjälpen innan ambulansen dök upp, åkte till sjukhuset, tog kontakt med familjen och ägnade mycket tid åt att stävja den oro som spred sig inom klubben. Uppenbarligen uppskattades detta enormt av klubbmedlemmarna. Det var en mycket tråkig händelse som ledde till en mycket framstående medmänsklig insats och vi har beslutat tilldela Johan Westermark årets pris, ett diplom och 10 000:-.

Hedersomnämnanden: konkurrensen här var mycket hård. Vi har dock noterat att det har gått bra för rugby i Stockholm på alla nivåer. Bortsett från Exiles framgångar i SM och en rolig Allsvensk serie, har det ordnats en välfungerande 10-manna serie och en mycket omfattande ungdomsverksamhet. Årets sista sammankomst drog 400 ungdomar till  Gubbängen och standarden höjs hela tiden. Det krävs mycket arbete för att verkställa allt detta och tre olika inblandade personer nominerades till priset. Vi tycker det är viktigt att premiera alla tre och tilldelar dem hedersomnämnanden. De är Roger de Jager (Erikslund), Anja Näslund  (Hammarby) och Alex Mason (Erikslund). De får ett diplom och 2 500:- vardera.

Sista omnämnande går till Jon Arvidsson (Vänersborg). Klubben har genomgått en besvärlig period där Jon har bidragit på alla tänkbara sätt och nu börjar det se mera lovande ut. Han har tydligen också gjort enorma insatser kring årets USM, som kanske inte blivit av utan hans insats. Han får också ett diplom och samma ekonomiska belöning som de tre andra.

Jag vore tacksam om de fem pristagarna kunde kontakta mig på hm@mabon.se med uppgift om adress (diplomet) och kontonr (pengarna).

Hunter Mabon Sr

29.10.2024

De flesta läste nog min granskning inför matchen efter det att matchen hade spelats färdigt. Beklagar att jag var så sent ute. Men min prognos var inte så tokig ändå. Jag sade att om våra fyra bästa spelare hade en bra dag bör vi kunna vinna med några poäng, annars kunde det gå åt andra hållet. Nu hade dessa spelare en bra dag; Alfred Nordgren gjorde två försök och Jack Tatu avslutade efter ett starkt genombrott av Theo. Axel K.-S. var farlig som vanligt och Ale blev utsedd till matchens lirare. Det blev 3 – 3 i försök och fram till ett gult kort såg det ut som om Tjeckien kunde knipa en knapp seger. Men då gjorde Sverige två bra försök och matchen var slut, 22 – 16 till sist. Poängfördelningen 4 –  1 till Sverige. Nykomlingen, kanadensaren Adrian Wadden, som blev svensk vid 28 års ålder, var naturligtvis ett stort frågetecken. Han var dock säkerheten själv vid inkasten och blev klart godkänd i det avseendet. Han verkade dock vara rätt så anonym i övrigt. Värd en andra chans. Jag var också tveksam till att Jack Tatu skulle börja som klunghalv, då Sveriges två bästa i den positionen satt på bänken. Men han gjorde bra ifrån sig, verkade skarpare än när han spelade för Spartacus. Tim kan inte fortsätta i all evighet och jag tycker att det kunde bli dags att återföra Jack till uthalv och lämna plats åt Jonatan Hector.

I den sedvanliga debatten dök frågan upp om Exiles som är 50 poäng bättre än alla andra lag i Sverige, men med bara två A-lagsspelare i den svenska truppen, kunde slå Tjeckien. Exiles hade nog gjort mos av den tjeckiska klungan, men i övrigt hade det varit rätt jämnt.

Någon annan tyckte att Robin gjort en fin match och hånade mig för att jag tyckte han var sjuk och skadad. Robin gjorde inte särskilt mycket men det han gjorde var bra. Jag betraktar Robin och hans familj som goda vänner och har ingen avsikt att såra honom. Men han fick ett slaganfall och förlorade synen i ena ögat för ett tag sedan. Han gjorde dock en otrolig comeback och har spelat flera år sedan dess. Han fyller dock 35 nästa år, har varit skadad nästan hela säsongen och har knappt spelat några matcher. Det är ingen bra förberedelse inför en landskamp. Jag var orolig för att Robin, efter en lysande, långvarig karriär skulle råka ut för en olycka som kanske kunde ge bestående men. Jag tror inte det var fel att markera min oro.

Sverige har nu två bortamatcher, en om en vecka mot Litauen och två veckor senare mot Kroatien. Litauen vann 47 – 20 mot uppflyttade Luxemburg i går, utan att imponera alltför mycket. De har dock en hyfsad kedja som kan vålla problem.

Och nu är de dags att prata allvar. Sverige har förutsättningar att få ihop det bästa lag man haft på länge, men någon envisas med att plocka ut spelare som är långt under internationell nivå. Jag vet inte om det är huvudtränaren Alexander Laybourne själv eller om det sker i samråd med andra rådgivare. Jag skulle vilja utsätta honom för ett korsförhör angående fem klungaspelare som togs ut till gårdagens trupp. Var det inkompetens, nonchalans, slarv, slentrian, vänskapskorruption eller ”all of the above” som bidrog till att dessa kom med? Enligt min uppfattning hade det i alla fall väldigt litet med rugbymeriter att göra. Alla var överviktiga, flera överåriga, två platsade inte ens i det egna klubblaget och det var deprimerande att se de promenera långsamt omkring från klunga till klunga utan att ens kunna hävda sig mot en sargad Tjeckisk klunga eller när de var parkerade en längre tid en meter från mållinjen. Tanken att detta gäng ev. skulle möta Georgien om ett år ger mig rysningar. Sverige har förvisso svårt med pelare men jag är övertygad om att vi kunde hitta ett halvt dussin andra klungaspelare att ersätta dessa fem.

Konkurrensen är hårdare i kedjan, men det finns 2-3 lediga platser. Sverige har två spelare som i år har varit helt överlägsna när det gäller att göra försök, t o m i Superallsvenskan. Dave Hill har gjort 19 och Alex Quarnström 16. Dave kom inte med och Alex stod vid sidlinjen hela matchen. Sverige gick 50 minuter i går utan att göra poäng och som vanligt var det enskild briljans som gav poäng, inte ett genomtänkt anfallsspel. Vi har nästan ett helt lag av riktigt bra rugbyspelare i Sverige med det är sällan vi ser mer än 8 – 10 med landslagströja vid samma tillfälle.

Skärpning vid uttagningen! Vi har en liten chans att slå Polen på hemmaplan i april 2025, men endast om varenda en av våra toppspelare är med!

Landskampen gick bra i Trelleborg. Det vore dock bra med en annan kommentator. Dels en som inte pratade helt utan entusiasm, som om det vore en begravning, som visste att motståndarnationen hette Tjeckien/Czechia och inte ”Czech” och som pratade lite mindre om Livonia och alla bra spelare därifrån. Vi har hört flera mycket bättre kommentatorer under säsongen!

Sverige – Tjeckien

Ny Europeisk säsong för herrarna på Trophynivån. De kom tvåa förra året efter en bra säsong och slipper nu Schweiz som flyttas upp till högsta nivån för första gången. Men Polen åkte ur högsta nivån och är nog favoriter inför 24/25-säsongen. Sverige möter dem på hemmaplan till våren. Samtliga fem matcher spelas utanför den svenska säsongen och i denna omgång har Sverige två hemma- och tre bortamatcher. Det blir tufft att nå drömmen om att vinna och flytta upp till Championship-nivån, men man kan ju alltid hoppas.

En klar tendens på senare år har varit en försvagning av de östeuropeiska lagen  och en förstärkning av lagen västerifrån. Ryssland är borta av politiska skäl och Ukraina har annat att tänka på, Moldavien är två klasser sämre än för ett tag och även Lettland för en tynande tillvaro sedan och även Polen och Tjeckien har försvagats. Sverige har blivit bättre och nu är det jämna steg med Tjeckien och Polen som dock än så länge är ett strå vassare.

Tidigare hade Tjeckien en mäktig klunga som körde över Sverige, men så har det inte varit på sistone. Nu är det jämnt vid klungorna och inkast och det kan väl bli så även i morgon.

Vad skall man säga om den svenska laguttagningen? Först hade vi 33 namn, där det enligt min uppfattning var 5 – 6 stycken som var långt ifrån landslagsnivån. Men till min häpnad kom flera av dessa med i landslagstruppen om 23 spelare, samtidigt som några givna försvann.

Mest oroväckande var att förra årets stora stjärna, nykomlingen Mattias Nilsson, inte var med bland de 33 och således ej med i matchtruppen. Han gjorde 23 av 48 poäng mot Tjeckien förra året, men inte ett ord om varför han inte är med i år. Rimligtvis en skada, men varför får inte Sveriges rugbyintresserade besked?

Får jag påminna läsaren att Exiles vann SM med hästlängder i år, med i snitt fler än 50 poäng per match. Minst hälften av A-lagstruppen är behöriga att spela för Sverige. Men två av våra bästa spelare, Dave Hill och Anthony Rafael, blev inte uttagna. Dave gjorde 19 försök i Superallsvenskan i år, men slås ut av en spelare från Malmö i Allsvenskan som gjorde 6 frörsök av vilka 5 gjordes mot svaga Vänersborg. Anthony skapar ideligen hål i varje försvar och kan spela som både pelare och flanker. En annan Exiles spelare går in som flanker. Han är fortfarande en hyfsad spelare, men poängen är att han inte spelar särskilt ofta och då för vårt B-lag. Det är bra att Armir Kozhani får en plats som kratsare, men pelarna är rätt svaga, med undantag för Ale Loman, som egentligen borde vara flanker. Nykomlingen  i andra ledet är Kanadensaren Adrian Wadden, 28 år och  1m.96cm. Han spelar för Oakville Crusadars , ett lag i Toronto som inte håller en alltför hög nivå (ett stort antal matcher visas på deras hemsida. Vi får se om det var mamma eller ”granny” som gjorde honom till landslagsman och om det var ett bra beslut av landslagsledningen.

Jag antar att Jack Tatu spelar som klunghalv för att skapa plats för Tim som uthalv. Men det innebär att två av Sveriges bästa spelare, tillika klunghalvor, får nöta bänken. Det skulle förvåna mig om inte båda två vore bättre än Jack i den positionen. Till sist är jag mycket tveksam till Robin Fransson som fullback. Han närmar sig 35, har haft hälso- och skadeproblem och har, såvitt jag kan se, spelat 2 matcher sedan sommaren. Robin har tidigare varit en av Sveriges allra bästa spelare under en lång följd av år, men jag vet inte om detta är rätt tillfälle att förlänga den internationella karriären.

Vem vinner matchen? Sverige vann för ett år sedan, 48 – 35, 6 försök mot 5 tror jag. Tjeckien fick ett rött kort som drabbade en av deras bästa spelare strax före pausen, då det stod 20 – 18 till Sverige, och det har naturligtvis haft en viss inverkan. Sverige har spelare som kan avgöra matcher, som t ex Axel K.-S., Theo, Ale och Alfred. Har dessa en bra dag kan Sverige vinna med några poäng till godo. Går det sämre för dem och numera utan Mattias Nilsson kan nog inte ett knappt nederlag undvikas. Vi håller tummarna!      

Jag ligger efter med mitt bloggande på sistone p g a sjukdom och en rad andra åtaganden, Jag försöker hinna i kapp nästa vecka men vill gärna passa på att hylla min klubb Exiles som för andra året i följd tagit hem de två viktigaste mästerskapen, herrar och damer, femtonmanna. Herrarna hade redan vunnit sitt mästarskap då tre omgångar återstod, medan damerna fick kämpa till på slutet med en hemma/bortå seriefinal, Exiles hade vunnit sina semifinaler med viss marginal mot Vänersborg medan Enköping på hemmaplan lyckades ta in ett 12 poäng underskott mot Skåne Ladies. Förra veckan på Exiles hemmaplan blev det en jämn match där Exiles dominerade i första halvlek, medan Enköping reducerade till 19 – 7 strax före pausen. Enköping kom starkare i andra halvlek men kunde endast addera en tre-poängare efter stenhård tackling från Exiles kedja. Lite tursamt fick Exiles en sjupoängare mot slutet och kunde åka till dagens avgörande med en 26 – 10 ledning.

Kunde Enköping göra om bedriften från semifinalen och ta in ett relativt stort underskott. Dagens andra final fick en relativt trevande start där det var mest Exiles som höll i bollen. Enköping stack dock upp med ett försök och plötsligt var glappet 11 poäng. Men det blev aldrig bättre än så. Exiles slog in en straff och försök plus spark blev 5 – 10 i pausen. Då låg Enköping 21 poäng efter och loppet var kört. Exiles såg ut som om det skulle utöka ledningen i början på andra halvlek och Enköping på slutet där de fick 5 poäng från en snabb straff. Det blev till sist 36 – 20 aggregerat och skall man vara ärlig såg det aldrig ut som om Enköping skulle hinna i kapp. Grattis till Exiles och 12:e SM-tecknet, betydligt fler än de andra damklubbarna.

Jag tog över handläggningen av denna utmärkelse förra året efter förbundets sedvanliga misslyckanden och, glädjande nog, fungerade det ganska bra. Jag instiftade priset för fem år sedan för att uppmärksamma någon eller några som under året hade gjort en viktig insats för svensk rugby. Det kan vara som spelare, tränare, administatör eller supporter på klubb, distrikt eller nationell nivå. Det var förvånansvärt många bra förslag förra året och ett antal fick ett hedersomnämnande utöver själva priset. Priset är 10 000:-, eventuella hedersomnämndanden 2 500:-. Man kan föreslå sig själv men det är nog bättre om någon annan har uppmärksammat dina förtjänster. Skriv till mig, hm@mabon.se, med förslag och en kort motivering till varför vederbörande förtjänar priset. Jag kommer att besvara alla förslagen. Jag kommer att samråda med några rugbyvänner innan prisbeslut fattas.

Slutdatum för namnförslag är om tre veckor, måndagen den 21 oktober. Sätt igång ett snack bland rugbyvänner för att se om ni kan luska fram några bra namn.

Hunter Mabon