Mina två senaste inlägg om årsmötet resp. våra landslag har väckt viss uppmärksamhet på annat håll (än så länge är denna blogg stängd för kommentarer). Mina synpunkter väcker ofta debatt, det är ju det som är meningen, men jag vill inte delta i eviga debatter om värdet av mina inlägg.
Dock vill jag ta upp ett par lösa trådar som kan ha ett visst allmänt intresse. Det har varit en viss debatt om närvaron på årsmötena och förmågan att mobilisera en majoritet. I år var det 28 föreningar representerade (2 röster vardera) och tre distrikt (Stockholm och Göteborg, 4 röster vardera, och Skåne, 3 röster). Sammanlagt 67 röster, det största antalet sedan 80-talet har det hävdats. För två år sedan när valberedningen föreslog en annan kandidat än sittande ordförande blev omröstningen 24 – 24 och lotten avgjorde till förmån för Madeleine Lahti. Då var det rimligtvis 20 föreningar och två distrikt närvarande. Föreningarna ökade således från 20 till 28 på två år. Jag var lite orolig för att en mobilisering skulle ske med proxyröster för de 18 nya föreningar som lär ha bildats i år och att stora flertalet skulle ställa sig bakom Lahti. Nu blev det inte så. Nästan alla ”riktiga” klubbar var med och endast ett fåtal defunkta eller nystartade. Jag tror att de 70% som föredrog en ny styrelse avspeglade det verksamma rugbysveriges önskemål.
På tal om 80-talet var jag med på den tiden. 1984 hade jag varit ordförande i fyra år och flaggade för att nästa period skulle bli min sista, om jag fick förnyat förtroende. Men en annan seriös kandidat lanserades och vi ställdes mot varandra. Jag vann med 93 – 30, vill jag minnas. Uppenbarligen över 50 klubbar och flera distrikt deltog, vilket var rekord och avspeglar att svensk rugby var mycket större på den tiden.
Den andra lösa tråden var min kritiska behandling av den gamla styrelsen. Vidare att det var orimligt att skylla på Madeleine Lahti för alla tillkortakommanden, i synnerhet för herrarnas XV-manna landslag.
Jag kan hålla med om att det vore bättre att blicka framåt och satsa på en nystart. Men jag måste erkänna att jag upplever en viss bitterhet om det som har hänt svensk rugby de senaste fem åren. Jag har varit engagerad i svensk rugby sedan 1962 i alla tänkbara befattningar och har genomlevt åtta ordförande. Några har varit bättre än andra men objektiva kriterier talar för att den som varit sämst är den som nu avpolletterats. Jag hade ett visst behov av att ge en avskedskänga, som kanske inte var så välbetänkt.
När det gäller den specifika frågan on herrarnas XV-manna landslag antyddes det att en del av skulden bör även läggas på den landslagsansvarige i styrelsen, Pasi Niemelä, samt förbundskaptenen, Kanogo Njuru. Jag vet inte hur mycket Pasi har kunnat påverka det senaste året, i synnerhet när det gäller resurser. Jag har kritiserat Kanogo åtskilliga gånger de senaste åren men jag kan villigt erkänna att det måste ha varit en mardröm för honom att utföra sitt uppdrag utan resurser och med en ström av oerfarna managers. Det faktum att båda två på ett tidigt stadium ställde sig bakom det nya styrelseförslaget kan vara ett tecken på hur de uppfattade den tidigare ordförandens styrning och inverkan.
Hur som helst, de ledande i den gamla styrelsen har nu återgått till privatlivet och kommer inte längre att förekomma i mina skriverier. Nu riktar jag blicken mot framtiden.