Spännande ställningstaganden

Förbundets ordförande

Ny styrelse skall väljas om ett par veckor och debatt pågår om hur gammal man skall vara för att få spela seniorrugby. Förbundet har, så vitt jag kan se, agerat professionellt för att få fram ett styrelseförslag. Det lär inte bli någon större debatt om vilka som skall väljas. Det är tråkigt att notera att Maria Vargö slutar som ordförande i förtid. Hon visade på mod att ställa upp mot företräderskan och hade kompetens att sköta uppdraget. Om det var uppdragets omfång eller mer privata överväganden som avgjorde vet jag ej, men posten har inneburit viss turbulens alltsedan för snart tio år sedan då Lars Finish Olsson slutade efter ett tolvårigt innehav. Nu är Daniel Sörensson föreslagen som förbundsordförande på ett år. Han är Pingvins ordförande och har i en egen blogg funderat på om han skall ta uppdraget till vilket han nu har föreslagits. Jag känner inte honom personligen men betvivlar inte att han har kompetens att styra förbundet. Pingvin är i många avseenden Sveriges bäst skötta förening och det har förhoppningsvis gett honom positiva erfarenheter att överföra till SRF.Jag vill gärna föra fram några egna funderingar kring förbundets ordförandeskap. Med facit i hand är det tänkbart att Finish hade suttit lite för länge och när det dök upp en mycket kompetent och driftig styrelseledamot, Stina Leijonhuvud, blev hon befordrad med acklamation. Men efter tre år, dvs halvvägs genom hennes andra mandatperiod, ändrades hennes arbets- och boendeförhållanden och hon hoppade av några veckor före årsmötet. Det fanns inte tid att göra en reell prövning och det gjordes enligt min uppfattning en katastrofal felbedömning. Ytligt sett var den som plockades fram på kort varsel kompetent med en gedigen rugbybakgrund och utbildning. Hon fick en smekmånad och utsågs till en andra mandatperiod efter ett år. Men då började frågorna hopa sig. Det blev mer och mer uppenbart att hon inte ägnade tillräckligt mycket tid åt uppdraget, att det blev hemlighetsmakeri kring förbundets ekonomi och att hon saknade mellanmänskliga färdigheter i sin ledarskapsroll. Efter tre år blev hon inte föreslagen som ordförande men genom ett kreativt lirkande med årsmötets röster lyckades hon få oavgjort och blev kvar som ordförande med lottens hjälp. Men då var loppet kört. Efter ytterligare två år ställde hon upp på nytt 2018, men förlorade 70 – 30 i omröstningen. Och nu efter ett år (samt två år som kassör) väljer Maria Vargö att lämna skutan. I två av de tre senaste fallen har deras övriga åtaganden ställt för stora krav och dessa åtaganden har nog spelat en viss roll även i det tredje fallet. Stora flertalet människor som aspirerar på en förtroendepost har nog arbete, man/fru och barn att ta hänsyn till och det är nog så att många inte riktigt inser vad de tagit på sig. Man kan vara på ett krävande stadium i karriären, ha barn i ”besvärliga” åldrar och även föräldrar att ta hänsyn till. Ekvationen går inte riktigt ihop. Om jag ser på min egen situation var jag ordförande i sex år från 41 – 47 år. Jag ägnade c:a 500 timmar om året åt rugby, reste till nästan alla landskamper och finaler, såg flera matcher i veckan, och deltog i många kniviga möten (sporten var mycket större då). Jag hade tur att min fru och barn var och är alla rugbyfanatiker och att jag hade tämligen fria händer i mitt arbete på universitetet. Jag hade dessutom en utmärkt generalsekreterare, Hans Nordgren. Det skall dock inte förnekas att det var påfrestande ibland och att min akademiska karriär försenades något, även om jag aldrig ångrade uppdraget. Hade man haft en riktig självrannsakan om hur man skulle behöva fördela sin tid för att uppnå mål inom olika levnadssektorer är det möjligt att ingen av de tre senaste hade tagit ordförandejobbet. Jag vet inte på vilket stadium Daniel Sörensson befinner sig i livet men det är värt att begrunda vad han vill uträtta de närmaste 2 – 6 åren. Att dubblera som ordförande i Pingvin är nog uteslutet.

Ungdomar i seniorlag

Debatten pågår om 18-åringar bör få dispens att spela seniorrugby. Sanningen är, som några har påpekat, att flera föreningar i synnerhet på damsidan inte kunde få ihop ett seniorlag utan ungdomens hjälp. Hästen, som på senare år hållit en mycket sansad ton, skriver i egen sak när Enköping de två senaste åren alltid haft 5 – 6 ungdomar i seniorlaget och fått medalj i såväl 7-manna som 15-manna SM. Jag känner mig något kluven i denna debatt. När Enköping vann SM på löpande band på 70- och 80-talen var ofta 40% av deras lag juniorer. Men spelet är tuffare och mera krävande numera. Exiles ledde med 60 poäng mot Enköping förra året då en av deras 17-åringar blev allvarligt skadad. Ingen hade lust att fortsätta matchen och det avbröts efter 60 minuter. För ett par år sedan slog Exiles ett ungt lag från Trojan med långt över 100 poäng i de två seriematcherna. De var rädda senare att någon skulle bli allvarligt skadad vid två semifinalmatcher med en veckas mellanrum och det bestämdes att endast en semi skulle spelas (i Norrköping). Problem är att 17-åringar spelar eftersom man annars inte skulle få ihop fullt lag, inte för att de är synnerligen lovande och mogna.